Toppfält: innehåll
Bandyn Placerade Dalstuga På Kartan

Bandyn placerade Dalstuga på kartan

Han är en av bandyns stora legendarer med bland annat två SM-guld med Falu BS. Egons bandykarriär startade på 1950-talet då han som 14-åring var med och satte den lilla byn Dalstuga på bandykartan. Här nedan berättar Egon Adeström om sitt bandyliv som startade på sjön Amungens is för närmare 60 år sedan.

När skolan var slut för dagen var det bråttom att komma hem för att hämta skridskor, klubba och fort ner till sjön, skotta isen ren från snö för att få åka skridskor och spela bandy. Vi hade fixat en plan med belysning då vi använde stora kastruller som lampskärmar. Först nere vid Kullerbacks brygga och senare vid Nylandsviken. Det kunde bli sena kvällar innan man stupade i säng. Vi var många grabbar, både yngre och äldre i Dalstuga på den tiden. Folkskolläraren Gösta Back var den som fick ungdomarna att börja spela bandy. Skolorna i Dalstuga och Svabensverk hade utbyten mellan varandra, det var prestigefyllda matcher som utkämpades mellan byarnas ungdomar. Även flera byalag från Rättvik, Söderås, Stumsnäs och Dådran gästade Dalstuga för matcher på sjön Amungen. Dalstuga IK bildades i mitten på 40-talet. Ledare som Konrad Olars, Ivar Kullerback, Sixten Bergström och Folke Hansson, tidigare kassör. Den senare kassören och duktige målvakten John Snäll var ju några personer som betydde mycket för bandyn och klubben Dalstuga IK. I början av 50-talet blev det seriespel mot andra division 4-lag i Dalarna. Klubbens ordförande var Konrad Olars, han var även lagledare de första åren och Ivar Kullerback var sekreterare.

BÖRJADE PÅ AMUNGEN
Till en början spelades matcher på sjön Amungen där det kunde vara mycket jobb med att få bort all snö som ibland vräkte ner innan matcherna kunde spelas. Då fick framförallt killarna som spelade i A-laget, men även många andra från byn ställa upp för att hjälpa till. Man lastade snö i »krokslädar« (höslädar) som min bror David körde bort med häst, som vi har skottat ihop i strängar. Isen skulle också vattnas för att få den blank och fin. Linjer skulle målas och målburar ställas på plats. Det var ofta jobb till långt in på natten. Men bandylaget var populärt i byn så många hjälpte till.

Ibland spelade vi bortamatch i Rättvik på någon skogstjärn. Färdmedlet för laget var Ivars Kullerbacks lastbil, 12-13 bandyspelare på flak och i förarhytt susade fram genom dalaskogen. Man åkte i en liten middagskoja, som användes i skogen, den var uppvärmd av en plåtkamin. Skogskojan var fastkedjad på flaket och det eldades i kaminen, röken steg mot himlen där vi åkte fram men det var varmt och skönt i kojan. Det skulle vara idag det! Under senare år blev det bilar eller busstransport till bortamatcherna, där det till och med blev resor till Malung som var med i samma serie. Ivar Kullerback var ju lagets allt i allo, han ordnade med matcher, var chaufför, lagledare, tränare och även spelare i Dalstugas unga år.

NY HEMMAPLAN
Som 14-åring 1953-54 blev jag ordinarie spelare DIK ”vänsterinner”. Det var inte annat än att man kände sig stolt när man fick dra på sig den röda spelartröjan och de rödvita strumporna. Vid den här tiden hade vi flyttat bandyplanen till Ladutjärn som blev vår hemmaplan.
Ladutjärn frös tidigt på hösten, men ibland var isen inte många centimeter tjock så det knakade och gungade, det är egentligen ett under att ingen åkte igenom isen. När isen blev tillräckligt stark kunde lagets centerhalv Folke Hansson hålla bandybanan ren från snö med sin traktor, det var ju en framgång för laget som istället fick lägga ner all sin kraft och energi på att spela bandy. Till byns bandyentusiasters stora glädje kom storlag som Västanfors IF (svenska mästare 54) Västerås, Skutskär, Huge och IFK Rättvik och träningsspelade på Ladutjärn på hösten. Dalstuga fick äran att möta Västerås B-lag. Det var stort i byn Dalstuga att vi kunde bjuda på fin is till dessa allsvenska storlag. Men naturligtvis var det mycket jobb med att ordna med bra is och allt omkring matcherna. Säsongen 54/55 vann Dalstuga division fyra. 1953 fick vi en ny skogvaktare i byn, Ragnar Hedlund som under 50-talet var en av Sveriges bästa orienterare, han kallades också »Fjällkungen« för att han vann så många fjällorienteringar.  Nämnde Ragnar Hedlund blev ny ordförande i Dalstuga IK 1955. Den allra största framgången kom 1955 då vi vann division fyra, därmed fick vi kvala till trean, där vi fick möta Bjursås bandylag. Med värvade spelare från IFK Rättvik, bland annat Stor Sätra Hansson, en gammal före detta landslagsspelare. Matchen skulle spelas på Åbrinken i Grycksbo. Bara det var stort för oss och vi var starkt nederlagstippade före matchen.

Det var mycket diskussion bland alla Dalstu-bor vid byns samlings punkt, Jones Olles affär, om hur det skulle gå för byns bandygrabbar i kvalet. Många var nog lite fundersamma om vi skulle klara av att ta steget upp i en högre division. Jag minns att det var en solig söndag. Vi åkte i bilar från Dalstuga på förmiddagen. Matchen skulle spelas på klassisk bandytid 13.15. Några av oss killar åkte i Folke Hanssons gamla bil som det var något fel på. Bilen orkade inte upp för de brantaste backarna, så vi fick kliva ur och skjuta på. Vi hann dock fram till matchstart och då var vi redan uppvärmda. Vi var väl lite nervösa för vi har inte åkt skridskor på två veckor på grund av att det har kommit så mycket snö att vi inte kom ut på Ladutjärn med traktorn för att ploga bort all snö. Det var ett taggat Dalstuga IK som skrinnade ut på Åbrinkens nyspolade is. Laget var förstärkt med en äldre erfaren spelare från Rättvik. Kallur Einar, en mycket duktig bandyspelare som tidigare spelat i IFK Rättvik som vid den här tiden var Dalarnas bästa bandylag. Det var en stor sensation, kunde man läsa i Falu-Kuriren då lilla Dalstuga vann kvalmatchen över Bjursås med 3-2 och jag hade den stora äran att få göra alla tre målen. Det är ett starkt minne och jag minns att jag var stolt. »Det var stort!«

Det var glada ledare och spelare som vände hem mot Dalstuga på söndagseftermiddagen. Alla hemma i Dalstuga pratade och gladdes med oss om den stora bandyhändelsen i byn. Säsongen1955/56 spelade Dalstuga i samma serie som storheter som Heros, (som jag senare spelade med under åren 61–63 i Allsvenskan) Avesta, Grimsåker, Sundborn m.fl. Vi fick spela ett antal matcher i Rättvik på Prästskogsvallen då det var för mycket snö på Ladutjärn. Mas Åke Larsson, allsvensk hockeyspelare från Mora, men även duktig bandyspelare, spelade med laget i några matcher, men trots att vi slog Sundborn med 8–1 i säsongens sista match blev det dessvärre respass ned till div fyra igen.
Dalstuga IK fortsatte under ytterligare några säsonger med seriespel i division 3 och 4 men runt decennieskiftet 59/60 tog Dalstugas bandyera slut.

Hösten 1956 blev jag värvad till IFK Rättvik där min store idol Einar Tätting spelade. IFK Rättvik som hade ett storlag mellan 1940-och 50-talet med många stjärnor i laget. Det var inte helt lätt att lämna Dalstuga då jag kände att det var ett litet svek. Men det hägrade att få chansen och spela med Rättvik och framför allt med idolen Einar Tätting. Det blev fem år med Rättvik innan jag hamnade i allsvenska IK Heros 1961 som då var det enda allsvenska laget i Dalarna. Där spelade jag till 1963.

dalstuga-bandy
Här är laget som tog Dalstuga till division tre. Övre raden. Ivar Kullerback, David Adeström, Egon Adeström, Uno Olars, Elis Backlund Lars Mattsson, Tage Noren. Nedre raden. Sixten Bergström, Yngve Noren, John Snäll, Folke Hansson, Göran Kraft.

TVÅ SM-GULD
Säsongen 1963/64 skrev jag på för Falu BS, då det passade bättre med mitt jobb. Det blev till slut 17 år i Falu BS säsongen 1979/80 blev den sista. Det blev 519 matcher, och 291mål. Men de stora höjdpunkterna var SM-gulden 1971och 1974 då vi slog Sandviken respektive Katrineholm. Final på Söderstadion blev det också 1976,men den gången blev Broberg för svåra. En resa med ett svenskt landslag på turné genom hela Ryssland 1969 och Europacup med Falu BS mot ryska mästarna Sverlovsk på andra sidan Ural bergen var också höjdpunkter. Jag avslutade min bandykarriär som spelande tränare i Liljans SK i Svärdsjö i division två. Jag måste nämna särskilt en person, Sixten Bergström »Mr Dalstuga« som betytt mycket för Dalstuga by. Sixten har också varit en duktig idrottsman och var med i allt som hände och anordnas i Dalstuga.

Jag är glad och stolt att jag har uppfostrats i Dalstuga både som bandyspelare och person.

Text Egon Adeström

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Knapp, skrolla upp