De förde Malung och Jofa ut i idrottsvärlden

MALUNG
Säg Malung och ni tänker säkert på tre saker: Skinnindustrin, Jofa och Dansbandsveckan.
Kungen av Malung heter förstås Niss Oskar Jonsson som bildade Jofa 1926. drottningen heter Stina Nilsson som 90 år senare satt Malung på den stora idrottskartan igen. Allt detta i ett samhälle på 5.000 invånare.

Två glada Malungsgubbar från vänster Sture Mattsson och Johnny Martinsson.

Två glada Malungsgubbar från vänster Sture Mattsson och Johnny Martinsson.

Kronprinsarna träffar vi i Jofas gamla lokaler, Johnny Martinsson en gång VD och Europachef och Sture Matsson som var försäljningschef på Jofa och som tidigare också jobbat som framgångsrik säljare vid skidstavsfabriken Moon.
Den stora hockeyhjälmen finns kvar på taket av Jofahuset och ger minnen om den forna storhetstiden. En tid då Jofa bland annat försåg svensk och internationell elit med utrustning. Jofa var ett respekterat namn i stora delar av idrottsvärlden, ja även inom en rad andra produkter, inte minst båtar.
Johnny och Sture är en stor del av detta. Med vid vår träff i Malung är också inköpschefen Bengt Gunnarsson med. Bengt finns fortfarande kvar. Han har varit i företaget 45 år. Han måste pendla till Solna och jobba tre dagar i veckan, vi kan förmoda att han klarat jobbet lika bra hemma i Malung. Men sån är branschen.

EN SYMBOL
Det står CCM på den stora hockeyhjälmen på taket och den får symbolisera att det är en lång och delvis dyster resa som Jofa gjort fram till dråpslaget 6 september 2011 då 50 anställda varslades. Lagret fick vara kvar, men kontoret flyttades till Solna och tillverkningen till Asien.
Ägare har kommit och gott, Volvo, Karhu, Reebok fram till dagens ägare Adidas. Undrar hur många direktörer som kommit och gått i det här huset. Eller som förmannen Lycke George sa: ”Vilken idiot som helst kan bli VD, men förman skall man vara född till”.

VEMODIGT
Det känns vemodigt att sitta här med tanke på den stora rush som funnits i byggnaden. Och vad tyst det är nu. Men desto roligare att lyssna på Johnny och Sture. Ja, Sture han blev en förstklassig träsnidare på gamla dar och han är en sanslöst rolig berättare.
– Jag minns tiden med skidstavarna hos Moon, säger Sture. Det gällde ju att hitta affischnamn som var starka varumärken. Vi fick bland annat Juha Mieto. Han var mycket lojal mot oss. Jag råkade se från en hotellbalkong i Falun hur vår starka norska huvudkonkurrent stoppade in ett antal sedlar i Mietos bröstficka. Han skulle alltså hamna hos norrmännen. Men Mieto tog lugnt ut pengarna ur fickan och lämnade dem tillbaka.
–Vi fick också Ingemar Stenmark. Vi lyckades övertyga honom om att han behövde hjälm när han åkte. Och det blev aktuellt när vikkäpparna kom. Det gällde att skydda ansiktet , och vi hittade en hockeyhjälm med en gummibumper som skyddade för ansiktet. Långt senare träffade jag Ingemar och frågade om vi kunde få tillbaka hans gamla hjälm som ett speciellt minne. Nej, den har lillbrorsan när han spelar hockey-bockey sa Ingemar.
– Då skickar vi honom två nya hjälmar sa jag. Det gjorde vi och sedan hördes det ingenting från Ingemar. Så kom plötsligt hans gamla hjälm till oss. Den hade Ingemar skickat, men utan kartong, utan omslagspapper. Bara hjälmen rakt upp och ned och med min adress inne i hjälmen. Det gick bra det också.
En viktig marknadsförare för Jofa när det gällde hockey­hjälmen var förstås Nisse Nilsson. Han var perfekt för företaget, välkänd för sitt segermål vid VM i Colorao 1962 (den gl-i-i-i-i-der in i mål) men också som det stora affischnamnet när Leksand 1969 vann sitt första SM-guld.

HJÄLMKRIGET

Ingemars hjälm. Ingemar Stenmark skickade tillbaka hjälmen med bara en lapp instoppad. Hjälmen kom fram.

Ingemars hjälm. Ingemar Stenmark skickade tillbaka hjälmen med bara en lapp
instoppad. Hjälmen kom fram.

– Nisse och jag var goda vänner, vi spelade fotboll ihop i Malungs IF 1963–64., berättar Johnny. Nisse var också duktig i fotboll, han har ju ett förflutet i Djurgårdens IF. Hos oss gjorde han 38 mål på 21 matcher. Och givetvis viktig för vårt företag. Vi hade en konkurrent inom hockeyhjälmar, Spaps som kommit tidigare och som marknadsfördes av Sven Tumba. Men den hjälmen höll inte måttet och vi vann den kampen. Även ABC hade en hjälm som marknadsfördes av Uffe Sterner. Det var då det pratades om det stora ” hjälmkriget”.
Sven Tumba var ett stort namn i Ryssland eller Sovjetunionen som det hette på den tiden. Det sägs att han mitt under matcherna mot ryssarna klev över i deras bås och försökte övertyga dem att spela i Spapshjälmen.

»Gretzky hade Jofahjälm«

Men ryssarna spelade i Jofahjälmen, kanske inte så populärt i Nordamerika där ändå över 90 procent av spelarna i NHL spelade i Jofautrustning. Och framförallt deras största stjärna, världens bäste genom tiderna Wayne Gretzky
Han ville aldrig använda någon annan hjälm än sin allra första som kom från Jofa. Den var att betrakta som rena barnhjälmen, men Gretzky vägrade använda någon annan än den gamla, säger Sture.
Den sista världsstjärnan som spelat i Jofahjälmen är finska stjärnan Temu Selänne
Det är inte bara Gretzky som spelat i Jofautrustning. Mario Lemieux, Jarmir Jagr och förstås svenska stjärnor som Börje Salming, Peter Forsberg, Mats Sundin.
Behovet av riktiga hjälmar var stort. När Tre Kronor vann VM-guld 1954 spelade de i cykelhjälmar som kallades sex varma korvar. Hjälmen bestod av sex svarta gummiribbor. Men det var vad som fanns på den tiden.
Till sist låter vi Johnny Martinsson berätta hur det kunde gå till när han åkte till Moskva för att förhandla med ryssar.
Han möttes vid flygplatsen av hockeydomaren Seglin, mest känd för att han mitt under en VM-match i Stockholm 1969 somnade berusad i måldomarburen och fick ledas ut.
Samme Seglin hämtade alltså mig på flygplatsen för att skjutsa mig in till ryska hockeyförbundet inne i Moskva. Han var berusad även nu. När jag kom fram till förbundet sa ryssarna att de skulle behålla min flyg­biljett tills jag åkte hem. Jag fick inte träffa generalsekreteraren heller trots att jag hade avtalad tid. Han spelade tennis den dagen.
Mötet kunde möjligen bli nästa dag. Vid träffen uppgav generalsekreteraren att de skulle ha 200.000 kr / spelare om de skulle använda våra hjälmar. Jag förklarade att det var omöjligt, och nu flyger jag hem. Du får biljetten när vårt möte är avklarat fick jag till svar.
Nästa dag fick jag tillbaka min flygbiljett och det gjordes inga affärer – den gången. Samme chaufför skjutsade ut mig till flyget. Han var även då avsevärt påverkad.
Så gick det till på den gamla ”goda”(?) tiden. Det här är säkert bara en bråkdel av vad Johnny och Sture upplevt under alla åren i Jofas tjänst. Och allt de har att berätta kanske inte tål att publiceras.

Text & foto: STELLAN KVÄRRE

Skapad av Svenssonform