Toppfält: innehåll
Glädje När Torgny Räddade Falu-VM

Glädje när Torgny räddade Falu-VM

Torgnys guld räddade Falu-VM. Men varför var du inte glad? Det här var en söndag vi aldrig glömmer. Sista dagen av skid-VM 1993. Allt hade gått åt h-e innan. Men nu skulle räddningen komma. Vilken stämning det blev bland de 40.000 jublande åskådarna. Lugnets skidstadion i Falun var inte längre så lugnt. Nu kokade det. Ett skid-VM som hela veckan gått i moll förbyttes i härlig dur. Tack vare Molle.

Han räddade till sist vårt Falu-VM, Torgny ”Molle” Mogren. Alla jublade när han gled in i mål som suverän segrare på femmilen. Alla jublade utom en. Torgny Mogren själv
– Jag fick höra att Gunde Svan sagt i radio: Men varför är han inte glad Molle, Kan ingen säga åt honom att han vunnit?
Men jag visste ju inte om min tid skulle räcka. Jag hade Björn Dählie bakom mig i spåret, han hade draghjälp av sin landsman Vegard Ulvang. Och de var inga dåliga utmanare.
– I mål fick jag höra att det inte var Björn som låg tvåa, utan en fransman som heter Herve Balland. Vem då, Balland frågade jag. Jag hade aldrig hört talas om honom. Varken före eller efter VM-femmilen 1993. Till Falun kom han strax före femmilen, det var det enda han skulle åka, minns Torgny.
Balland står bara registrerad för en enda stor seger i karriären, ett lopp i Tyskland. Insatsen i Falun väckte frågor. Men Balland var faktiskt OS-femma på femmilen 1992.
Bilderna efter femmilen i Falun är klassiska. Världens skidkung Björn Dählie bar Torgny Mogren på sina axlar inne på skidstadion. De norska skidåkarna uttalade sig ofta om att de hade en stor utländsk favorit, den som de alla gillade: Torgny Mogren. Så Dählies hyllning till Torgny Mogren var äkta. Den kändes lika äkta som Gunde Svans omfamning av Molle efter VM-femmilen två år tidigare.
Med Torgny som segrare och Gunde som tvåa. Björnkramen har blivit en klassisk idrottsbild.

FICK BRAGDGULDET
Torgny Mogren blev ordentligt hyllad, under och efter loppet, men också senare under året. Han fick Bragdguldet, han vann Jerringpriset och Victoriastipendiatet.
Han klev in som mästare i Falun i ett svårt och vanskligt läge.
Det deppades rejält i svenska lägret, inte minst efter den kaosartade stafetten.
– Det var flera i truppen som satte för mycket fokus på elände, det pratades om att vi skulle söka hjälp utifrån. Men jag brydde mig inte om att lyssna eller läsa. Jag hade alla tankar på femmilen. Jag visste att jag hade en bra chans, jag var i bra form fast inte resultaten under VM-veckan visat på detta.

SISTA CHANSEN
Så kom då den stora dagen 28 februari 1993. Det fanns en litet uppgiven stämning runt skidstadion, det här var sista chansen till medalj.
– Jag tittade tillbaka på resultaten tidigare i VM-veckan, jag hade inte kört dåligt och jag kände mig i mycket bra form. Men det gäller att ha bra skidor också. Jag hade en pålitlig ”testpilot ” i Peter Thor. Han var själv duktig skidåkare, han vägde lika mycket som mig, han kände mig väl. Vi bodde i samma hus hemma i Åsarna. Peter kom till mig med tre par skidor innan femmilen. Jag tyckte det första paret jag testade var hur bra som helst, jag tar dom här, sa jag. Nej, sa Peter. Jag tycker du tar det här paret. Jag testade igen och Peter hade rätt.

Torgny idag. Säljare på FM Mattsson i Östnor.

DANSADE FRAM
Vetskapen att ha kanonskidor höjer naturligtvis känslan inför en så viktig tävling. Och som Torgny Mogren dansade fram i spåret. Det såg så lätt ut.
– När jag kom in på Stadion efter första varvet var det ganska lugnt, när jag kom in på andra hade publiken och givetvis jag själv fått vittring på medalj. Och då steg temperaturen. Jag hade gått ut i den fart jag tänkt mig, inte för hårt för att kunna öka – Var du oroad över att du inte åkte fort nog?
– Nej, tvärtom. Jag var oroad att jag skulle åka för fort. Utför åker väl alla ungefär lika, men jag njöt av varje motlut. För jag märkte att då tickade sekunderna iväg till min fördel. Och då finns risk att du satsar för hårt i uppförsbackarna.
– Visste du verkligen inte att det var ett guldlopp?
– Folk skrek åt mig att jag ledde med sex sekunder där Thomas Wassberg stod. Men var fasen stod han undrade jag (vid 38 km).
Och sedan blev det förstås folkfest i Falun efter VM-guldet, med karneval, raketer, ballonger och jublande fans? Som i Italien, Österrike och Tyskland, för att inte tala om Norge.
– Folkfest? skrattar Torgny. Falun var stendött, alla hade åkt hem. Man såg knappt en människa på stan. En kvällstidning ville att jag skulle ställa upp på en bild på en Falugata på kvällen bland jublande människor. Men det fanns ingen människa som kunde jubla. Men jag sprätte upp flaskan med cider eller vad det var och då for korken rakt upp på ett fönster på en närliggande fastighet. En arg gubbe öppnade fönstret och undrade vad fan vi höll på med.
– Vi hyllar dagens världsmästare ropade reportern upp mot fönstret, du får vara med på bild om du vinkar från fönstret. Då blev gubben glad igen. Det var mitt guld­firande på stan.
Själv firade jag med Mogren i det stora hotellets bar. Den släcktes ned, för här görs inga undantag. Och att beställa en öl var inte att tänka på när klockan var över tio eller om det var elva.
Men det var i alla fall tillåtet att hurra. Var det här största framgången i Torgny Mogrens karriär?
– Nja, att vinna ett VM på hemmaplan är givetvis stort och inför en entusiastisk hemmapublik, så på så vis är känslan i Falun den största i min karriär. Men också för att det gått så dåligt innan och vi behövde en fullträff.
– Men det var egentligen större när jag vann VM-femmilen två år innan i Val di Fiemme. Det var första gången jag besegrade Gunde i en mästerskapstävling, det hette ju att jag aldrig skulle kunna slå honom. Jag kom ifatt italienaren Maurilio de Zolt som körde för medalj. Då skrek ledare åt mig att jag skulle hålla igen, så att jag inte drog fram de Zolt till silver, han skulle då passera Gunde. Men skulle jag riskera min seger?
Sportmagasinet träffar Torgny hemma i Mora på hans arbetsplats VVS-före­taget FM Mattsson i Östnor. Han är säljare och finns ofta på resande fot. Hans distrikt är Gävle-Dala, men också ibland i Västmanland och norra Uppland.
Torgny guidar oss runt bland kranar och duschar, han tillhör de lyckliga idrottare som direkt efter karriären hade ett fast jobb att gå till.
– Går arvet som skidåkare i arv hos dina barn?
– Nej ingen av grabbarna Alexander 16 och Sebastian 15 år har satsat på skidsport. Jag tror att de satsat om de haft kompisar med samma intresse. De började istället med ishockey och innebandy, men satsar nu på fotboll i Färnäs. Självklart ser jag flera av deras matcher.
Torgny är lyckligt lottad. Som expertkommentator för Sveriges Radio kan han följa sin kära idrott på nära håll. Men han fanns inte på plats när klubbkompisen i Åsarna Johan Olsson gjorde sin oförglömliga femmil och guld i Val di Fiemme förra året.
– Nej, då hade jag redan lämnat Val di Fiemme. Det var trist, men jag var i Mora . Jag jobbade med Vasaloppet.
Men du kanske får uppleva en svensk världsmästare på femmilen i Falun i februari.
– Det hade varit fantastiskt, men jag kan inte nämna någon given svensk favorit. Men ett sånt lopp som Johan Olsson gjorde i Val di Fiemme lär det dröja innan vi får se.
Du följer skidsporten på nära håll. Några iakttagelser?

LITA PÅ KROPPEN
– Ja, jag tycker det handlar för mycket om pulsklockor, Jag tycker man skall lita på sin kropp, på signalerna. Som på min tid när jag sprang, jag visste hur hårt jag kunde satsa utan att få mjölksyra. Sedan har utvecklingen dragit iväg och spårar ur med så mycket servicefolk, med hundratals skidor. Hur mycket kan de aktiva idag vad de har under fötterna?
Säger Torgny Mogren som är något av en idrottens mång­sysslare. Skid­världs­mästare, och tävlat i stora samman­hang i rally­cross, rally, enduro, orientering, skidskytte och skid­orientering. Han skulle vara med i ett tv-program med konståkning. Men blev skadad.
Och nu skall ni få höra. Torgny Mogren har också spelat veteran-VM i ishockey för klubblag. För Mora IK. Han är mycket ishockeyintresserad och favoritlaget är Färjestad. Men han har också varit med i Mora IK:s styrelse,
Jodå, han simmar också. Han fick i 50-årspresent en start i Vansbrosimningen av gamle Vasaloppsegraren och arbetskamraten på FM, Lars-Arne Bölling.
Det är klart han ställde upp. Torgny Mogren har alltid ställt upp.
Torgny Mogren har tio OS- och VM-medaljer varav fem guld. Två individuella och tre i stafett. Sista stora femmil åkte han vid OS i Nagano 1998. Vi glömmer resultatet men Molle fick bland annat stryk av en kines.
Men vad gjorde det. I samma lopp vann Niklas Jonsson silver.

Text: STELLAN KVÄRRE

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Knapp, skrolla upp