Helge 100 år minns sitt stora idrottsliv

Helge Westholm lever upp när han får berätta om en del han varit med om under 100 år.

LUDVIKA
– Farsan var emot att jag idrottade, men när morsan sedan sa till honom ”Nu ger du dig” klagade han aldrig mer. Han kanske till och med tyckte om idrott efter ett tag.

En framgångsrik idrotts­karriär kunde ha tagit slut redan innan den tog fart för Helge Westholm från Ludvika. Han tackar sin mamma för att det inte blev så.
I somras fyllde Helge 100 år och kan se tillbaka på en karriär som gjort honom till en av Dalarnas stora idrottsmän under 1900-talet.
Han berättar gärna om det han varit med om och minnet är enastående klart.
Helge växte upp i Smedjebacken och då kom han förstås med i Heros, men redan som 20-åring flyttade han till Rättvik.
– Min fru var från Backa i Rättvik, men att jag flyttade berodde också på att jag blev osams med Heros där jag tyckte att alltför mycket handlade om bara bandy, förklarar Helge.
– Ändå kan jag tillägga att jag också spelade bandy i Heros.
»Nu blev det
bara två år
i Rättvik«

– En av cheferna vid vals­verket i Smedjebacken var idrottsintresserad och erbjöd mig ett jobb där jag skulle få vara ledig tisdag och torsdag eftermiddag för att kunna träna.
Så man kan säga att Helge Westholm var halvproffs, något som var förbjudet under den tid på bland annat Gunder Hägg blev diskad?
– När några basar fick vet det här slutade det med att mina lediga eftermiddagar drogs in, fortsätter Helge.
Orientering var hans bästa idrottsgren, men även på längdskidor kunde Holger ge en sådan storfräsare som Mora-Nisse en fight.
– Jodå, nog kunde jag det, erkänner han.
Men orienteringen var ändå nummer ett och där han under många år tillhörde landslaget.

GULDUR
– Det jag är extra stolt över var att jag fick Lidmanpressens guldur 1946 som Dalarnas bäste idrottare, fortsätter Helge.
Dalarnas bäste idrottare under varje år tilldelades det gulduret.
– Jag vann de flesta DM-tävlingarna 1946 och fick därför även FK:s mästerskapsjacka, minns Helge.
En tävling i Avesta 1948 värderar han också högt.
– Jag hade en medeltid på 6,07 per kilometer och det var världsrekord.

BÄST I SVERIGE
Ytterligare en merit är då han 1952 till Sveriges bästa orienterare, detta trots att han aldrig tog något SM-guld.
Han värderar också segrarna i Domnarvets GoIF:s Fäbodloppet.
– En gång fick segraren en get, men det tackade jag nej till.
Framgångarna var många, men det fanns också motgångar.
– Vid en tävling i Björsjö misslyckades jag helt. Det var en mosse som jag inte hittade. När jag nådde målet undrade alla vad som hade hänt. De var ju vana vid att jag var med bland de bästa. Då drog jag till med att jag hade stannat för att hjälpa en bonde, vars ko hade gått ned sig i mossen.
– Den lögnen gick de på och i tidningarna dan efter stod det bara om mig, bonden och kon. Inte en rad om han som vann.
Sådana här historier kan Helge Westholm dra hur många som helst.
Han hinner med bara ett fåtal om dem när Sport i Dalarna gjorde ett besök hos honom vid äldreboendet Solsidan i Ludvika.
Vårt utrymme i den här tidningen är också för begränsat för att få plats med allt. Under 100 år hinner mycket hända och har man minnet i behåll blir det mycket att berätta.

Text och foto: SVEN-ERIK KARLSSON

Skapad av Svenssonform