Isracinglegenden ”Posa” har bestämt sig att han ska sluta – eller?

posa

”Posa” med bussen, hans ”livskamrat” under resorna.

FALUN
 Isracinglegenden Per-Erik ”Posa ” Serenius, 66, säger att nu ska han sluta efter mer än ett decennium på maskinen.
 – Jag slutar jobba på brandkåren i Gävle våren 2015, då passar det bra att också pensionera sig som isracingförare, deklarerar han, sagt med ett litet leende. För han har sagt så förr, att han ska sluta, många gånger! Men nu är det tydligen allvar?
Det började i Hedemora där han växte upp, men först efter att familjen flyttade till Gävle tog motorkarriären riktig fart. Motocross, Enduro med mera, han provade allt i början innan isracingen tog över. Och som den tog fart!

FANTASTISK KARRIÄR!
2 VM guld individuellt, 3 lag VM guld, 32 VM finaler, 22 SM-guld med mera. Vi hälsar på ”Posa” i hemmet i Dalvik utanför Borlänge där han bor med sin hustru Ulla och en katt.
Han är utan tvekan en ”levande legend” som nu laddar upp för sin sista (?) säsong. Fysiken håller han igång på jobbet vid brandkåren och på cykelturerna hemmavid.
Säsongsstart blir det när kylan kommer, i väntan på den gäller det att se till att cyklarna är färdigmekade. Som brandman på Gävle brandförsvar har han favören att bli sponsrad då han gör alla sina res- och tävlingsdagar på betald arbetstid.
Men livet som isracing­förare är knappast glamoröst. I Sverige är sporten mycket liten och i Ryssland där den är mer eller mindre en nationalsport, är det oändliga resor i kyla och mörker. Sedan träning och tävling i ibland upp mot –30 grader.
Men för ”Posa” är sporten ett sätt att leva, han trivs verkligen, sporten har tagit honom till platser och länder få fått möjlighet att besöka. Ett 80-tal gånger har ha kuskat på vägarna i Ryssland, faktum är att han varit mer ängslig där än han varit på isracingovalen. Ofta har det varit krångel med tullen, fast han påpekar att det blivit bättre.

posa

”Posa” med ett framdäck som innehåller ca 120 stycken dubb, 28 mm långa.

UTRUSTNINGEN
Däcken på cyklarna med sina 28 mm långa dubbar, cirka 120 stycken fram och 200 på bakdäcket ser verkligen skräckinjagande ut, men några allvarliga skador har han inte råkat ut för. Visst har han vurpat, kört av och skadat sig många gånger. Ett finger har han nästan fått avslitet, och några stygn har det också blivit. Snittfarten ligger runt 90 km, med 120 km på rakorna.

Speedway kör ju med samma regler men isracingföraren sladdar ju inte, så skulle man jämföra är speedwayförarna nästan ett varv efter när racing­förarna kört sina 4 varv.

”POSA” SOM FÖRARE
”Posa” har aldrig varit någon startraket, hans storhet som förare var förstås rutinen, hans kurvteknik och konsten att hitta luckor för att köra om. Bästa minnet tvekar han inte med, det är första VM-guldet han tog i Hamar 1995. Ett annat är lag-VM guldet de tog i Moskva. En rysk bank hade skänkt en penningsumma som skulle delas ut till segrande lag, och de räknade naturligtvis med att Ryssland som var storfavoriter skulle vinna.
När nu svenskarna vann fanns plötsligt inga pengar. Förmodligen var de redan utlämnade till de tänkta vinnarna.

POSA

Del av prissamlingen, allt får inte plats inne utan finns på hyllor i garaget.

SISTA SÄSONGEN
Alla hans fans som finns i ”Posas Pack” hoppas förstås att han får en framgångsrik sista säsong på isovalerna, sedan blir det förmodligen en långresa i USA på sin Harley-Davidsson när pensionärslivet börjar.
Kanske liknande den resa han gjorde 2006 på motorcykel tillsammans med bland annat motorlegenderna Varg-Olle och Ove Fundin. Med start i Souel i Sydkorea tog man sig via Mongoliet, Kazakstan och Ryssland 1600 mil till St Petersburg. Två månader tog den mastodontresan och nu har ”Posa” drygt fyra månader kvar innan hans enormt framgångsrika isracingkarriär är över.

Text och foto: ERIC ”JOKKE” LUNDIN

Skapad av Svenssonform