Lockade 50.000 åskådare till Romme

BORLÄNGE
För drygt 70 år sedan, den 9 februari 1947, arrangerades den publikt största händelsen i Borlänges historia. Ja, det är väl fel att säga Borlänges, eftersom Stora Tuna var en egen kommun när KAK:s internationella Winter Grand Prix för bilar arrangerades i Rommehed. Publiksiffran uppskattades till 50 000 åskådare som ville följa den tidens fartvidunder.

Själv skulle jag snart fylla 8 år och fick följa min far till Rommehed. Det jag minns var att fler människor än vad jag tidigare sett på en gång var på väg till Romme. Tävlingarna minns jag inget av även om jag såg massor av bilar snurra runt snabbare än vad de gjorde på Borganäsvägen i Borlänge.

PRINS BERTIL PÅ PLATS
Mer än 70 år senare har jag fått veta vad det var som lockade så många till Rommehed. Prins Bertil var nybliven ordförande i KAK, som fått vänta i 14 år på att arrangera ett nytt Winter Grand Prix.

Det senaste arrangerades på Rämen 1933. Sedan kom världskriget och då vågade man inte arrangera några tävlingar eftersom de bästa förarna kom från England och Tyskland. De tvingades ställa upp för Churchill eller Hitler i stället för att ratta snabba bilar.
Intresset för tävlingen var större än vad någon av arrangörerna i Romme och Stockholm hade kunnat drömma om. Inte mindre än femton extratåg från hela landet rullade in på Stora Tuna station, oräkneliga bussar från mellan-Sverige kunde räknas in och bilparkeringen fylldes av bilar trots att få hade bil på den tiden.
– Det tog två timmar att med bil ta sig från Borlänge till Rommehed, berättade någon.
Så tåget var nog bäst även om man även kunde promenera från Borlänge till Romme på mindre än två timmar.

15 KRONOR
När alla kommit på plats uppskattades publiksiffran till 50 000. De hade fått betala 15 kronor om de valt de bästa platserna på den jättelika läktaren. Fem kronor kostade det om man valt sämre platser. Det låter inte så mycket i dag, men kom ihåg att 1947 fick en arbetare i Domnarvets Jernverk hem bara 150 kronor i månaden. Åskådarna hade det inte lätt för det var kallt, precis som under krigsvintrarna. På en del platser visade termometern 29 minusgrader, på en annan plats ”bara” 26 grader.

Närmast banan såg de pris Bertil promenera omkring, för det mesta med en cigarett i munnen. Han trivdes när det vankades världsklass i hans favoritsport. Han tävlade ju en del själv, precis som prins Carl Philip gör i dag.
Klassen för standardbilar var först ut. Bland deltagarna fanns Mas-Harry Larsson från Hedemora, han som senare var den drivande kraften i TT-loppet för motorcyklar. Favorit var Gunnar Olsson, som hade anknytning till Falun. Han hade ledningen från start, men inte till mål. När två varv återstod på den fem kilometer långa banan började hans bil krångla och Raymond Sjökvist från Stockholm åkte förbi och flaggades i mål som överlägsen etta med sin Citroèn.
GP-klassen blev inte vad som var tänkt. De flesta av förarna från kontinenten hade sina bilar på båtar, men i Vinga utanför Göteborg hade båtarna fastnat i isen. Sju av de som tänkt vara med och göra upp om segern fick därför nöja sig med att vara åskådare.

EN NÖJD PRINS
Nu kom bara fyra förare till start, tre britter och en svensk. George Abecassis från England var favorit, eftersom han vunnit kvalloppet dagen innan och därmed fick starta i pole position. Men när det verkligen gällde vann hans landsman Reg Parnell före Leslie Brooke. Svenske Gustaf Nobelius tvingades bryta några var före mål.
Publiken verkade nöjd ändå. De som kom till start rattade snabbare bilar än vad de någonsin sett.
Och prins Bertil var nöjd. Kriget var över och hans favoritsport hade kommit igång igen.
I dag skulle det vara omöjligt att använda den här banan igen. Starten vid Rommehedslägret hade inte varit något problem, men sedan gick ju banan över den plats där Dala Airport huserar i dag.

Banan vände sedan strax före Långsjön och tillbaka till Rommehedslägret. Och hur skulle det ha varit i dag när alla människor har egen bil. Hela fältet skulle ha behövts som en parkeringsplats när 50 000 personer anlände.
Och jag har fått veta vad som hände den där dagen vi åkte till Stora Tuna station och sedan fick frysa några timmar.

Text: SVEN-ERIK KARLSSON