jQuery(".vc_grid-btn-load_more a").html(' New Load more');
Toppfält: innehåll
Målvakts-Johan  Från Leksand – Berättar Med Egna Ord Hur Nära Han Var En NHL-titel

Målvakts-Johan från Leksand – berättar med egna ord hur nära han var en NHL-titel

johan-hedberg
Nära NHL-guld. Johan Hedberg från Leksand berättar om en fantastisk NHL-säsong. Hemma i Leksand passar han på att läsa Sportmagasinet Dalarna.

Mitt namn är Johan Hedberg, jag är ishockeymålvakt i New Jersey i Devils i NHL. Förra säsongen blev en av de roligaste säsonger som jag fått uppleva. Vi lyckades ta oss hela vägen till Stanley Cup-final som vi till slut förlorade mot ett mycket starkt Los Angeles Kings.

Jag kom till New Jersey inför säsongen 2010–11 med stora förhoppningar på att få vara med om framgångar i just Stanley cup slutspelet. De senaste fyra säsongerna hade jag spenderat i Atlanta Thrashers där vi endast lyckades ta oss till slutspel en gång och väl där så blev det respass direkt i fyra raka matcher mot Henke Lundqvist och hans New York Rangers. När jag fick möjligheten att komma till ett lag som inte missat slutspel under 13 säsonger i följd och dessutom under samma tid vunnit tre Stanley Cup-titlar kände jag verkligen att nu skulle jag få en bra chans till att kunna gå långt i slutspelet.  New Jersey satsade som vanligt hårt med bland annat värvningen av superstjärnan Ilya Kovalchuk som jag spelat med under mina år i Atlanta, de flesta trodde nog att det skulle kunna vara den pusselbiten som gjorde att det strukturerade och defensivt starka Devils kunde ta nästa steg och återigen stå som segrare efter en lång säsong.

MISERABEL START
Så blev dock inte fallet, efter en miserabel start på säsongen så sparkades vår tränare dagen innan julafton, det blev början på en otrolig vändning för vårt lag. Vi låg långt efter slutspelslagen, var redan uträknade men efter en fantastisk spurt då vi bland annat vann 21 av 24 matcher så lyckades vi nästan ta oss till slutspel ändå.  Men nästan var inte gott nog och min första säsong i det tidigare så framgångsrika Devils slutade så som mina tre sista säsonger i Atlanta med missat slutspel. Skridskorna upphängda i mitten av april och en alldeles för lång sommar. Inför säsongen 2011–12 så anställdes en ny huvudtränare i form av Peter DeBoer som de senaste säsongerna hade varit coach för Florida Panthers men inte lyckats få den framgång som han hoppats på där. DeBoer gav ett fantastiskt proffsigt intryck redan från dag ett där han presenterade sina tankar och planer för hur vi skulle gå till väga för att lyckas på ett mycket bra sätt.
Han stod för kontinuitet och noggrannhet utan att för den skull få det att bli till slentrian under en lång säsong med 82 matcher. Just våra tränare vill jag verkligen framhålla efter att vi till slut föll på målsnöret till få lyfta den åtråvärda bucklan ett år efter att ha missat slutspelet.

FAVORITER
Vi slutade säsongen som sexa i den östra konferensen och blev då lottade mot trean Florida, coach DeBoers förra lag, i första rundan. Det var en serie där de flesta höll oss som favoriter och trodde att vi skulle vinna ganska lätt. Florida hade ett fantastiskt powerplay som vi hade mycket stora problem att få bukt med trots att vi under grundserien slagit rekord som det mest effektiva lag i numerärt underläge. Deras powerplay och den otroligt skicklige backen Brian Campbell höll så när på att avsluta vår säsong tidigare än vi hoppades men efter att vi vunnit den avgörande match sju i dubbel övertid efter ett mål av den blivande stor stjärnan Adam Henrique så var vi klara för den andra rundan mot ett fruktat Philadelphia Flyers som hade gjort slarvsylta av det mycket haussade Pittsburgh Penguins i första rundan.
Inte många trodde på oss inför runda nummer två, Philadelphia var för stora, starka, skickliga och alla andra positiva adjektiv du kan tänka dig enligt en enig expert skara. Visst kände vi nog själva lite tvekan efter att ha sett deras matcher mot Pittsburgh och accepterade vår position som »underdogs«.

FALL FRAMÅT
Match nummer ett blev trots förlust ett fall framåt för oss då vi kände att vi var minst lika bra som de fruktade Flyers och efter några små justeringar i vår forecheck där vi verkligen lyckades störa Philadelphia högt upp i banan och med en stark disciplin som höll oss utanför utvisningsbåset så lyckades vi vinna serien med 4–1 i matcher. Nu var det upplagt för ett riktigt hett derby mellan de två arga rivalerna från varsin sida Hudson floden, New York Rangers mot New Jersey Devils. Det här är två lag som har ett extra horn i sidan till varandra och som får det bästa, eller sämsta, ut ur båda lagens supporterskaror.

Rangers hade haft en fantastisk grundserie där deras defensiv och en makalöst bra Henrik Lundqvist varit nyckeln till deras framgång. Bara att få till skott på mål ibland kändes som en stor framgång. Vad lagen än hittade på i Rangers zon så var det allt som oftast en »blåskjorta« i vägen innan skottet letat sig fram till herr Lundqvist där bak. Återigen så hittade våra tränare några luckor i deras spel som vi lyckades exponera och när även den här serien slutade med en övertidsseger med det avgörande målet inprickat av den eminente Adam Henrique i match sex så exploderade Prudential Center i New Jersey av lycka. Nu var vi vinnare av den östra konferensen och ställdes mot vinnaren av den västra, Los Angeles Kings som efter ett tidigt tränarbyte tagit in den mycket rutinerade Darryll Sutter och där han fått laget att växa för varje match.

Förhandstipsen var blandade med lite fördel för Kings. De hade en fantastisk målvakt i Jonathan Quick, en riktig toppback i Drew Doughty och framåt hänförda av de före detta Philadelphiastjärnorna Mike Richards, Jeff Carter och Justin Williams samt givetvis deras i mina ögon store härförare Anze Kopitar. Match ett och två spelades för oss hemma i New Jersey i två ganska tråkiga tillställningar där bägge lagen tävlade om vem som kunde göra minst misstag samtidigt som isen inte riktigt var vad man kunde önska sig och bägge matcherna slutade med samma resultat, övertidsvinster för Kings. Därmed låg vi inför de följande två matcherna nere i LA under med 2–0 i matcher.

STARK VÄNDNING
LA vann även match tre och nu stod vi inför det faktum att vi måste vinna fyra matcher i rad mot det starkaste laget som vi hade haft otroligt svårt att generera något offensivt alls emot. Trots det mörka läget så var stämingen i truppen otroligt god, vi trodde verkligen att vi kunde vända. LA kände lukten av champagnen och kom inte upp i sin vanliga standard i match fyra som vi lyckades vinna och nu var det tillbaka till Prudential Center för match fem. Även den matchen vann vi och nu var serien helt plötsligt öppen igen. Om vi bara lyckas vinna en till match i LA så skulle vi ha en sjunde avgörande match på hemmaplan. Ett mycket laddat LA kom ut till match sex och vi kom knappt ut ur egen zon och det var bara ett mycket bra målvaktsspel av min kollega den legendariske Martin Brodeur som höll oss kvar i matchen. Men när vi åkte på en fem minuters utvisning för boarding halvvägs in i första perioden så blev det för svårt att hålla stången mot ett LA med guldvittring. Laget gjorde tre mål under den utvisningen och matchen var i stort sett över. När de sedan gjorde fyra noll innan första perioden var över så kokade hela Staples center av förväntan och var redo att börja fira Kings första Stanley Cup-titel. Fira det fick de göra, vi satt med tomma ansikten i vårt omklädningsrum efter en säsong som börjat i oktober och slutat någon vecka innan midsommarstången skulle resas i Gropen.Trots besvikelsen över förlusten så tror jag att de flesta av mina lagkamrater var ganska stolta över vad vi åstadkommit och revanschlustan hade redan börjat gro inför kommande säsong. Nu väntar en ny säsong och en ny möjlighet att få spela om Stanley Cup-titeln en gång till.

Johan Hedberg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Knapp, skrolla upp