Toppfält: innehåll

Marie minns de ljuva fotbollsåren

På hemmaplan. Marie Arnberg tillbaka på Ornäs IP där hon firade stora framgångar under ett antal år.

BORLÄNGE
Hon rankades som en av Sveriges bästa kvinnliga fotbollsspelare. Debuterade i landslaget mot England 1980.

Året efter mot Holland.
Dagen därpå i en olyck­salig seriematch mot Hammarby på Kanalplan i Stockholm hände det som inte fick hända: korsbandet small av som ett pistolskott.
Och karriären var över för Borlängetjejen Marie Arnberg Persson – iallafall i landslagssammanhang.
Och det skulle dröja hela åtta år innan hon orkade börja om från början – 1989.
– Så här efteråt har jag förstått att skadan nära nog knäckte mig, minns Marie.
»Mina bästa spelarår gick förlorade.«
Idag är hon 53 år. Började spela redan som 11-åring direkt i Brages damlag  1972-81 (det fanns överhuvudtaget inget flicklag).
Därefter Älvsjö AIK 1989–92, Borlänge FK 1993–97, Ornäs BK 1998–00, Kvarnsvedens IK 2001–03, Ornäs BK 2004–09 och avslutade karriären i Gustafs 2009–10.
MÅNGA MERITER
Den främsta meriten är förstås segern i Svenska Cupen 1992. Och så det korta mellanspelet i landslaget, förstås.
Men Marie var också med och spelade upp Brage, Ornäs och Älvsjö till allsvenskan.
Hur många mål han gjort har hon ingen som helst aning om. Men många har det blivit under åren.
Maries styrka var huvud­spelet, konditionen, urstarka fysiska närkamper och en sällsynt förmåga att läsa spelet.
Kombinationer som tillsammans gjorde henne målfarlig i fasta situationer och publikälskande tuffa tag i målområdet.
– Vi var ett kanongäng, säger Marie. Mitt hjärta tillhör Ornäs och jag blir alltid lika känslosamt berörd när jag återkommer hit. För här var mina lyckligaste år som fotbollsspelare.

Ett fenomen. Marie Arnberg rankades en gång i tiden som en av Sveriges bästa fotbollsspelare.

ETT FENOMEN
Fenomenet Marie Arnberg Persson avslutade karriären vid 47-års ålder som hjälptränare i Gustafs. Under åren som fotbollsspelare i högsta divisionen fick hon och maken Hasse samtidigt tre barn. Döttrarna Hanna och Michelle har båda fortsatt i mammas fotspår och spelar för Kubik (Karlstad) och i Forssa. Sonen Alex har istället anammat livsstilen parkour på Gotland.

Text och Foto: STAFFAN BJÖRKLUND

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Knapp, skrolla upp