När Sveriges bästa långtradare fanns i Mora och Orsa

Team Scania

Team Scania på 80-talet återförenade med från vänster Lasse Frykberg, Kjell Kratz, Ola Hassis och Bengt Hassis.

Det fanns en tid när Mora och Orsa var bäst i världen på långlopp. Så bra att det blev lastbilstillverkaren Scanias entré på skidscenen. Tacka bröderna Bengt och Ola Hassis som tillsammans med Lasse Frykberg dominerade långloppen i Worldloppet. Allt rattat av moraledaren Kjell Kratz.

Sport i Dalarna sammanför bröderna Hassis och Lasse Frykberg tillsammans med Kjell Kratz för en minnenas träff.

De tre åkarna var tillsammans med Kjell som ledare, Sveriges bästa längdlandslag under 80-talet. För redan då plockades trion ihop i det som kom att bli Team Scania med Kjell Kratz vid ratten. Syftet var enkelt, de skulle bli bäst i långloppscirkusen, som då hette World Loppet.

På Scania fanns Kaj Sandell som gjorde likhetstecken mellan Långlopp och långtradare.

World loppet bestod då av en serie tävlingar över hela världen. Det första World Loppet kördes 1979 och blev direkt en svensk affär. Matti Kuosko vann 1979 och 1980. Han följdes av Sven-Åke Lindbäck 1981, innan epoken Team Scania med Lasse Frykberg 1982 och 1983, Bengt Hassis 1984, Örjan Blomqvist 1985, med Bengt Hassis som tvåa och Lasse Frykberg som trea.

En sak förenar trion och det är på frågan om vilken seger som de rankar högst. Svaret var föga förvånande, Vasaloppet.
– Utan tvekan det största jag fick vara med om, säger Bengt Hassis, som vann Vasaloppet 1985 och 1986 och får medhåll av storebror Ola som vann 1979 och Lasse Frykberg som vann 1982.
– Jag hade då varit tvåa i Vasaloppet flera gånger och minns Lasses kommentar 1985. Direkt sa han då att jag var värd segern.

Spelkort Ola Hassis, Team Scania

Ola Hassis som spelkort efter segern i Vasaloppet 1979.

Lag men inte lagåkning
Alla tre var landslagskollegor, ingen vek ner sig för någon annan och i loppen var det kamp in över mållinjen, lång ifrån dagens team-åkning. Ola Hassis är inte nöjd med vad han upplevde i Vasa­loppet i vintras.
– Det är inte juste åkning när ett team stänger för andra. Vasaloppet i vintras var bedrövligt, säger Ola kritiskt mot hur ett team styrde avgörandet.

Åkte då ni aldrig som ett lag?
– Nej det gjorde vi inte, säger de tre.

Kjell Kratz delar inte den uppfattningen.
– I Birken i USA ett år var förhållandena sådana att vi behövde ta täten, påpekar Kjell och får medhåll av Bengt.
– Det stämmer, det gällde då att inte bli instängda så jag och Lasse tog täten och växel­drog. På slutet hade vi en lucka på femton-tjugo meter, berättar Bengt, som dominerat det årets långlopp totalt. Varje gång med Lasse som tvåa.
– Den här gången var det Lasse som var starkast, men in mot upploppet körde han ner i ett blöthål som trampats upp och föll. Då stannade jag upp, men fortsatte sedan att åka och vann.
– Att vinna den gången var inget som jag gladdes över. Det var Lasse som skulle ha vunnit, han var starkast den dagen, men det blev jag som fick vinna, berättar Bengt.

Lasse tar det lugnt även om den förlorade segern fortsatt gnager en del.
– Det gäller att hålla sig på benen.

Värre var det för Lasse i Dolomitenlauf en gång.
– Jag var i ledningen med 40 sekunder, men hux-flux var Rudi Kapeller före mig.
– Jag kom i kapp honom och när jag åkte förbi honom så small det i ryggen när han sopade till mig med staven och han kunde åka förbi och vinna, berättar Lasse.

Ingen såg slaget med staven.
– Han hade genat i backen och åkt rakt fram istället för den långa sväng som spåret följde. Att han inte blev diskat är oförklarligt, säger Kjell Katz.

Wassbergs teknik räckte inte
Utanför laget fanns många etablerade åkare som Thomas Wassberg, som var med i många lopp.
– Wassberg var kung uppför och han klagade ofta att det gick för sakta, skrattar Ola och får medhåll av Bengt.
– Jag minns ett lopp där spåret gick som i en lång rågång och uppför. Wassberg bara försvann och rusade uppför, men sedan stod det inte på förrän vi var ikapp. Det var samma med Lundbäck, starka skidåkare men de saknade timingen.

Långloppsåkarna var de som förfinade skejttekniken.
– Wassberg var nere i skoskaften med armarna och tog alldeles för långa tag, konstaterar Ola.
– Det handlar om att flytta tyngden och få över hela vikten.

Den fria tekniken pulveriserade spår och internationella skidförbundet FIS förde en kamp för att begränsa den fria tekniken.
– I Vasaloppet byggdes det vallar i spåret och infördes förbud på vissa sträckor, minns Bengt.
– Men det var bara att ställa ena benet på en sida av vallen och sparka med det andra, helt perfekt, log Bengt som utnyttjade den fria tekniken optimalt när han vann Vasaloppet 1986 på tiden 3.48.55, den då snabbaste tiden.

I det loppet satte norska duon Brå och Aunli högsta fart och växeldrog.
– Så fort som då har jag aldrig ens åkt en femmil, konstaterade Lasse, som slutade åtta det året, men på en femmil som bäst blev sexa i SM.

Fuskare finns
Lasse fick vinna ett Vasalopp, men inte korsa mållinjen som segrare. Först i mål var fransmannen Jean-Paul Pierrat men han diskades för otillåtet skidbyte.
– Han hade bytt flera gånger under loppet. Först bytte han en skida, sedan den andra. Innan målgång bytte han tillbaka till de märkta skidorna han startat med.

Fusk som gjorde att Lasse inte fick uppleva glädjen att åka först över mållinjen.

Det fanns annat fusk som också skedde i långloppens källare.
– I Österrike var vi på ett ställe där ett utländskt team hade enorma blodvärden. De hade då satt rejäla kättinglås på en källardörr. Där fick vi inte gå ner. Det kucklades nog en hel del därnere, antyder Ola.

Thomas Eriksson – klassisk kung
Att de svenska långlopps­åkarna var starka var helt klart.
– Ett år var vi etta till sexa och det var Wassberg som blev sexa, jag slog honom i spurten, skrattar Ola om den svenska dominansen.

Men de är snabba att dela med sig av beröm till andra åkare.
– Anders Aukland är suverän men Mäntyranta och Myllälä var två av de allra bästa klassiska åkarna, säger Ola.

Den klassiska åkare som får mest beröm är Domnarvets Thomas Eriksson.
– Jag fick prova Thomas skidor, jag som väger tio kilometer mer fick inte till fästet. Thomas teknik och timing var helt suverän, säger Ola.

Lyxhotell
När team Scania klev in så blev det ett svenskt landslag.
– De betalade det mesta, men hotellen tog jag hand om. För jag såg alltid till att vi fick bo gratis, säger Kjell Kratz, som var tränare och fixare av det mesta runt laget.
– En gång fick vi inte det hotell vi brukade ha. Det stod då tomt, så åren därefter bodde vi åter där, gratis, skrattar Kjell.

Maten var en viktig del.
– Ibland fick vi fina kalte platte, god men inte vad vi behövde, säger Lasse.

Hotel Walter i Italien var ett lyxhotell med miljonärer och damer med diamanter. Där kom vi in med svettiga träningsoveraller, skrattar Ola

En åkare som de ofta delade hotellet med var norska Magnar Rismyhr.
– Det var en riktig lirare. Han lyckades förstöra hotellrum totalt, dels rev han sönder kontakter för att kunna ansluta sin grötkokare och sedan var det havregryn över hela rummet, skrattar Ola.
– Han kom ju fram till dig när du vunnit och frågade om det är du som är Bengt Hassis, skratta Lasse.
– När jag sa ja, så svarade han att till nästa år skulle han träna ”skikelig” och så gick han, minns Bengt, om den norske skidåkaren som idag är bildkonstnär.

Team Scania
Samarbetet med Team ­Scania under åren 1984–1986 betydde mycket för långloppslaget som då fick status av långlopslandslag. Samtidigt gick skidförbundet in och gjorde ett övergripande avtal med Scania för hela längdlandslaget.
– Tyvärr blev det ingen bra lösning. När skidförbundet skulle förhandla om avtalet så ville Scania betala 2,7 miljoner medan Wasabröd bjöd 3 miljoner. Då tog skidförbundet Wasabröd istället. Men de missade att Scania hade tagit massor av utgifter utöver sponsringen, så i slutändan blev det en förlust på 1,2 miljoner, säger Kjell Kratz om det avtal som Scania då släppte. Ett avtal som initierats för långlopps­åkarna, men som på märkliga vägar styrdes bort från dem.
– När avtalet skrevs så innebar det från början en del problem för oss långlopps­åkare som hade egna avtal, säger Lasse.
– Nu fick vi ju kliva in i förbundets avtal.

Team Scania och långlopp blev ändå en framgång, men samtidigt började också åkare som Svan och Mogren att prestera på hög nivå. Wassberg hade då också etablerat sig i världseliten efter OS 1980 och VM 1982.
– Men när vi var som bäst, då var vi utan tvekan det mest framgångsrika lands­laget, säger Kjell Kratz

Team Scania rullade ut ur förbundet, men Scania är numera tillbaka med Gunde Svans inovation av den rullande valla långtradaren. I skidspåren är det numera norska team som dominerar på herrsidan i långloppen.

Text och foto: NISSE SCHMIDT

Skapad av Svenssonform