Så minns guldhjältarna OS-stafetten – Vi drog sticka om slutsträckan

TRANSTRAND
Det har gått snart 55 år sedan den mest omskrivna av alla skidstafetter ägde rum.
Det stora OS-dramat i Seefeld 1964 och Assar Rönnlund som dök upp bakom ladan och fixade guldet tätt följd av den stora favoriten Eero Mäntyranta Finland.

Assar Rönnlund blev nationens stora guldhjälte, men det var förstås en lagseger.
Vi tänkte här berätta om all dramatik bakom kulisserna, bland annat att Sixten och Assar inte hade bäste kemin. Men den blev bättre efter OS-stafetten.
Och att det kunnat bli Janne Stefansson istället för Assar som kört sista sträckan och kanske blivit den stora hjälten.
Sport i Dalarna sammanförde två av guldhjältarna Janne Stefansson och Karl-Åke Asph. De övriga två i laget, Sixten Jernberg och Assar Rönnlund finns inte med oss längre.
Det blev ett kärt möte mellan Karl-Åke och Janne i dennes hem i Transtrand, några stavtag bort från startplatsen för Vasaloppet, den tävling Janne vann sju gånger.
De två gnabbas som förr i tiden. Janne påstår med glimten i ögat att det behövdes två vakter för att hålla ordning på startmannen Karl-Åke som året innan vid för-OS glömt nummerlappen innan start.
– Tänk vad han överdriver, skrattar Karl-Åke.
Det känns som tiden stått stilla när de två börjar prata om tävlingar och inte minst träningar.
De minns vilka stigar de sprungit på, vilka tider de haft även på träningsrundor och hur långa de var. De är minnesmästare utan dess like. De är faktiskt inga ungdomar längre, i februari fyller Karl-Åke 80, i mars fyller Janne 84.

DET FICK BLI ASSAR
Hur var det nu Janne. Du kunde alltså ha blivit slutmannen i stafetten?
– Ja, så här var det. Det var klart att Karl-Åke skulle vara startman, Sixten skulle köra andra. Men lagledningen (med Mora-Nisse) ville inte ta ställning till vem som skulle köra sista sträckan, förmodligen mot bland annat Mäntyranta och Norges Harald Grönningen.
– Det fick vi göra upp själva, Assar och jag. Så vi drog sticka om vem som skulle vara slutman, varken Assar eller jag ville åka. Ja, så drog vi och Assar förlorade, han måste bli slutman.
Janne gjorde en mycket stark tredjesträcka, han var tidsmässigt den starkaste i
laget. Trots att han fått en miserabel uppladdning.
– Sixten och jag delade alltid rum, det var väl ingen annan än jag som vågade, raljerar Janne. Men vi hade fått ett rum där det vägg i vägg med oss var en toalett som många använde. När nån spolade lät det som
stora vattenfallet. Inte fan bor jag här sa Sixten, så jag blev ensam. Så mitt i natten inför stafetten öppnas dörren och en av förbundets fysio­loger skulle plötsligt ligga i andra sängen. Tände ljuset och höll på länge och väl innan han kom i sängs. Så blev den upp­laddningen.

DÅ BLEV SIXTEN FÖRBANNAD
Varför var det så spänt
mellan Sixten och Assar?
Karl-Åke Asph har svaret:
– Vi hade haft ett testlopp i Lima, Sixten hade själv lagt banan. Men efter en brant utförsbacke kom det direkt en brant uppförsbacke. Det partiet var direkt farligt och Lennart ”Lill-Järven” Larsson hade slagit sig halvt fördärvad. Assar påpekade riskerna, men Sixten menade att det här skall väl en riktig skidåkare tåla. Assar ställde upp men åkte medvetet sakta och det uppfattade nog Sixten helt riktigt som en stark demonstration. Efter det var det spänt mellan de båda. Sixten hade ingen lyckad dag på sin andrasträcka i OS-stafetten. Det var för lösa spår för honom. Ilsken kom han in i vallaboden och drämde bägge stavarna i golvet där de satt fast och darrade hela stafetten.
– Om det var spänt mellan Sixten och Assar tror jag det främst berodde på att Sixten inte ville förlora. Sixten var fantastisk i det mesta, och en mycket god vän till mig. Men han var ingen bra förlorare, skrattar Janne.

HAR KÖRT BORT SVERIGE
Karl-Åke Asph fick alltså åka startsträckan. Det var faktiskt hans första internationella stafett. Han hade vunnit sista uttagningsloppet i Seefeld med en sekund före klubbkamraten i IFK Mora, Bjarne Andersson. Det sas att det var där det avgjordes att du och inte Bjarne fick förtroendet. En enda sekund.
– Det där stämmer inte alls, säger Karl-Åke. Jag hade besegrat Bjarne i de tidigare loppen. Om det stod mellan mig och någon, så var det med Finnskoga-Lasse Olsson.
Karl-Åke fick en skräckblandad förstasträcka.
– Jag blev trängd av ryssen Utrobin, det blev rena slagsmålet. Sedan kom det ett starkt ryck av finländaren Huhtala. Det blev panik, jag blev efter men lyckades ta mig samman och var ändå inte mer än 22 sekunder efter ledande Finland. Men känslan när jag kom i mål var att nu hade jag kört bort Sverige.
Men så illa var det inte, även om Sixten Jernberg tappade på andra sträckan och släppte bland annat Italien före sig. Lyckligtvis tappade också Finlands andreman, Arto Tiainen placeringar och tid.
Assar Rönnlund påpekade ofta att han fick för mycket av äran för guldstafetten. Ni glömmer bort Janne Stefansson brukade han säga.
Det sägs att Assar märkte att han måste valla om inför slutsträckan och erbjöd störste konkurrenten Mäntyranta samma valla. Förutsättningarna skall vara lika för alla tyckte Assar. Men Mäntyranta avböjde och har för­klarat att han var för blyg för att ta emot.
Det där med Assar och vallan och Mäntyranta låter litet för osannolikt, men det står så i vederhäftiga skrifter.

TRE DALKARLAR I LAGET
Men en sak är säker. Det här svenska guldlaget bestod till tre fjärdedelar av dalkarlar. Sixten från Lima IF, Janne från Sälens IF och Karl-Åke från IFK Mora. Karl-Åke som kom till Mora från Avesta, var också en duktig löpare och vann Lidingöloppet före starka namn som Nedo Farcic, Chris Wade och Bjarne Andersson. Karl-Åke har varit SM-trea på 5.000 meter och har ett personbästa 14.30.6 och 30.23.4 på milen.
En gång innan 1964 hade Sverige tagit stafettguld, även då med tre dalkarlar i laget, Nils Östensson, Nisse Täpp och Gunnar Eriksson och med Umeås Martin Lundström som fjärde man.
Janne Stefansson blev aldrig den individuelle OS eller VM-segraren. Men han var oerhört nära vid VM i Zakopane 1962 då han på tremilen fick ge sig ut med startnummer två och spåra i nysnön i 27 kilometer. Det blev ändå silver efter den senare startande Eero Mäntyranta som tappade enormt på slutet men räddade segern med 10 sekunders marginal. Vad hade hänt om Janne Stefansson fått ett senare startnummer?
Det finns en viss bitterhet hos Janne idag över stora lopp han inte fick köra. Men det låter minst sagt märkligt när han säger:
– Jag deltog i tre OS och tre VM, jag har aldrig fått dricka efter banan, aldrig fått en tid hur jag låg till.
Men vid OS i Seefeld 1964 där han alltså gjorde en så stark tredjesträcka i guldstafetten hade han den individuella serien 5:a på 15 km, 4,2 sekunder från brons. 4:a på 30 km, 19 sekunder från brons och 4:a på femmilen, 6,2 sekunder från brons. I tre lopp sammanlagt 29,4 sekunder från tre OS-medaljer.
Som ni säkert minns vann Sixten Jernberg femmilen, 35 år gammal i sitt sista stora lopp. Men vad hade hänt om inte tvåan Assar Rönnlund råkat ut för sitt skidbrott då han ledde loppet 38 sekunder före Sixten?
Assar kom hem och hyllades, men fick samtidigt med posten ett fönsterkuvert från taxeringsintendenten i Umeå att infinna sig och förklara priser som borde deklarerats från 1963. Bland annat en tavla och en pokal som Umeå Stad uppvaktat med.
De ansågs beskattningsbara. Så ”uppskattad” var
Assar i sin hemstad.
Vad Assar tänkte och sa då kan ni nog gissa er till.

Text: STELLAN KVÄRRE
Foto: NISSE SCHMIDT

Skapad av Svenssonform