Toppfält: innehåll
Sorg: Hans-Eriks Och Niklas Mardröm I VM-stafetterna 1974 Och 1993

Sorg: Hans-Eriks och Niklas mardröm i VM-stafetterna 1974 och 1993

Det vilar en förbannelse över Lugnets skidstadion i Falun. En stafettförbannelse.
Måtte vi slippa den i feb­ruari nästa år. Ni minns väl VM-stafetterna i Falun 1974 och 1993.

1974: Startmannen Hans-Erik Larsson tappade skidan, ja bägge. Den första bara efter ett par hundra meter, den andra efter två kilometer Tvingades byta båda och Sverige diskades.
60.000 åskådare på plats, miljontals framför TV:n och radion förbannade ödet. Och tyckte givetvis synd om IFK Moras Hans-Erik Larsson.

1974: Startmannen Hans-Erik Larsson tappade skidan.

1993: Startmannen Niklas Jonsson hade varken glid eller fäste. Kom i mål som 15:e man strax före Australien och England.
60.000 på plats igen, miljontals framför TV:n och radion förbannade ödet och led med Niklas.
– Vem blir Sveriges startman i stafetten 2015?
Nu skall vi inte måla fan på väggen. Det kan bli succé som vid OS i vintras. Men eftersom jag upplevde mardrömmarna på Lugnets Stadion såväl 1974 som 1993 så skall jag ge er litet inside.
1974 avgjordes innan VM en världscuptävling i tyska Reit im Winkl. Det var blötföre och Juha Mieto Finland stod i särklass med sin väldiga fysik. Men bakom Mieto vimlade det av okända tjecker och fransmän i prislistan. Jag minns hur vår storstjärna Thomas Magnuson satt i en hotelltrappa och grubblade tillsammans med norrmannen Ivar Formo.
NY SKIDA
De hade förstått att åkarna från mellaneuropa kommit över en ny sorts skida, glasfiberskidan som gick perfekt i våtare före. Men hur skulle man få tillgång till dessa?
När det blev VM-dags i Falun var Thomas orolig. Han åkte på finska skidor, Järvinen men anade oråd om det skulle bli blötföre. Han frågade landslagsledningen om några utländska personer hade sökt honom i förläggningen. Jodå, det var några figurer här men dom skickade vi iväg, de hade inget här att göra.
Thomas blev bestört, for iväg till Grand Hotell och fick tag i de utländska herrarna. De hade glasfiberskidor med sig, tre par kunde svenskarna få. Thomas Magnuson fick ett par (guldskidor på tremilen), Sven-Åke Lundbäck fick det andra och det fanns ett par till.
Det tredje paret hamnade så småningom hos Hans-Erik Larsson lagom till stafetten. Men de hade inte testats inför tremilen som Magnusons och Lundbäcks skidor.Stafetten var Hans-Eriks första distans i VM. Han hade förresten också tävlat i Reit im Winkl innan VM.
Så kom det fasansfulla. Skruvarna som höll fast bindningen i skidan var ämnade för träskidor och fäste så undermåligt i plastskidorna att de lossnade. Hans-Erik hade skruvat i för hårt.

1993: Startmannen Niklas Johnsson utan glid och fäste.

LÅSTE IN SIG
Han var bedrövad och låste in sig på förläggningen i Högbo efter stafetten. Det var en mardröm som satte sina spår. Pelle Malmberg som då var min kollega på DN gjorde en finstämd intervju med Hans-Erik. Jag tror ingen annan reporter träffade den olycklige Hans-Erik den kvällen.
I förläggningen utspelades en annan märklig händelse kvällen före VM-stafetten. Jag ville givetvis ha stafettlaget till min tidning Dagens Nyheter av förbundskaptenen Arne Jordahl,
– Det går inte svarade Jordahl. Jag har tagit ut fem man än så länge.
– Okej, då gör vi så här. Då tar vi en bild av dina fem killar sittande på varsin stol och så skriver jag: En skall bort.
– Nej, det går inte. Tommy Limby har åkt hem till Orsa.
– Kvällen före en stafett? Märkligt. Då ringer jag Tommy. Tommy svarade hemma i Orsa. Försäkrade att han skulle vara tillbaka i Falun inför stafetten. Han höll masken.
Självklart förstod jag att Tommy blivit förbannad. Han var inte med i laget. Men jag kunde inte vara säker. Jag klev in i samlingsrummet på förläggningen i Högbo. Då stegade den alltid lika glade och trevlige landslagsläkaren Stig Dahl (en känd profil på Falu lasarett) fram till mig och sa: Hörru Stellan, om Hans-Erik och Lars-Göran (Åslund) bara sköter sitt vore det väl fan om inte Sven-Åke och Thomas fixare resten.
– Tack Stig, sa jag. Du har varit till stor hjälp. Nu har jag laget, fast på ett oväntat sätt.
Varför ville då inte Jordahl ge ut laget. Jo han ville inte ge de övriga nationerna någon information om laget som konkurrenterna kunde ha nytta av. Och Jordahl visste bestämt att Magne Myrmo skulle köra andra sträckan för Norge.
Det gjorde han inte alls. Magne Myrmo körde den första sträckan.
Som ni kanske minns vann DDR före Ryssland och Norge. Vi skall lägga till att norrmännen hade kunskap om de nya skidorna, men var så uppbundna av sina avtal med sin skidfirma att de inte vågade bryta kontrakten.
Tommy Limby då? Jo han fick sin revansch. Fanns med i guldlaget i stafett vid VM 1978 tillsammans med Christer Johansson, Sven-Åke Lundbäck och matchhjälten på sista sträckan Thomas Magnuson. Men Hans-Erik Larsson kom inte tillbaka. Han fick istället glädja sig åt att sonen Staffan blev stor hjälte i Vasaloppspåren.

DÅLIG START
Nu har vi kommit fram till 1993, och här började eländet redan på den inledande tremilen.
Niklas Jonsson hade gjort fina resultat tidigare på säsongen, men han misslyckades på tremilen, på dåliga skidor.
Hans stora chans hade varit jaktstarten, alltså först 10 kilometer och sedan 15 kilometer jaktstart. Han var svensk mästare på distansen.
Men Niklas blev petad, liksom Janne Ottosson av förbundskaptenen Christer Skog. In kom istället Thomas Eriksson (36:e plats) och Lars Håland (16:e).
Niklas blev förgrymmad, tyckte att hela säsongen var spolierad och åkte istället ett mindre tävling i Borlänge samtidigt som jaktstartsloppen i VM. Christer Skog har medgett att det var ett stort misstag att peta Niklas och Ottosson till milloppet och jaktstarten men ångrar inte att han satte Niklas som startman.
Niklas kallades alltså tillbaka till laget, men hur han var mentalt kan man undra.
Än en gång var det hysch-hysch om hur stafettlaget skulle utformas. Att Janne Ottosson skulle vara startman tog alla för givet. Men jag fick tips av en landslagsledare att man istället satsade på 23-årige Niklas Jonsson.
Ett tufft val och Niklas var VM-debutant i stafett. Nu var han startman. Han valde ett par skidor han inte åkt på tidigare, det var för övrigt Torgny Mogrens reservpar. Glidet verkade okey, men fästet var inte okey.
Och när starten för stafetten gått kom stora fasan för Niklas. Han hade varken glid eller fäste. Märkligt, det var två-tre grader kallt i snön. Borde inte vara svårvallat.
Det här är Niklas berättelse:
– Jag märkte direkt att något var fel. Så fort de andra åkte. Jag »spurtade« i en och en halv kilometer, men inget hjälpte, slår de aldrig av på takten, undrade jag. Jag kom ingenstans, jag såg åskådarna som i en dimma. I mål ville jag bara låsa in mig i min ensamhet, jag låg på golvet i vår buss, fotograferna (speciellt en norsk tidning) tryckte kamerorna mot bussrutan. Som om jag var en stor förbrytare.
Ryktena sa att en svensk ledare tyckte att man skulle sätta en stor papperspåse över Niklas huvud när han kom i mål. Så han skulle slippa att möta alla blickar.
Det låter som en skröna men det var en annan svensk ledare som berättade det här för mig. Givetvis skrev jag inte om det här i tidningen. Det var för osannolikt.
Det blev en hemsk presskonferens i Sporthallen efter stafetten. Niklas fördes in framför alla media som om det vore rättegång av en misstänkt mördare. Den kunde vi ha varit utan.
Meningen var enligt Christer Skog att efter hans pratat klart skulle vallachefen Magnar Dalen ta vid och berätta att Niklas hade hopplösa skidor.
Men Magnar teg och Niklas ville inte skylla på hopplösa skidor.
– Jag förlåter aldrig Magnar att han inte ville säga hur det var med Niklas skidor, säger Christer Skog.
Sverige blev sexa i stafetten, 3.08 efter segrande Norge.
Niklas lämnade Falun och VM, ville inte att folk skulle tycka synd om honom. Han satte sig i en kall sommarstuga med frusna vattenledningar utanför Piteå. Träffade idrottspsykologen Åke Fjellström som bland annat poängterade att Niklas måste sänka kraven på sig själv.
Niklas blev litet piggare när han såg Torgny Mogrens femmilseger.
Och så kom samtalet från Christer Skog. Vi vill ha dig i världscupstafetten i Lahtis nästa vecka.
Visst sa Niklas och åkte med till Finland. Åkte en bra andrasträcka och Sverige vann sin första stafettseger på två år.
Och fem år sedan blev Niklas Jonsson stor hjälte då han vann OS-silver på femmilen i Japan. Detta i en makalös fight med vinnaren Björn Dählie som låg utslagen vid målområdet efter den dramatiska spurten.
Niklas kom tillbaka till världstoppen. Det gjorde tyvärr inte Hans-Erik Larsson.

Text: STELLAN KVÄRRE
Foto: Staffan Björklund

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Knapp, skrolla upp