Toppfält: innehåll
Thommy Blev Yrkes­fiskare På Heltid

Thommy blev yrkes­fiskare på heltid

Tvillingarna Christer och Thommy Abrahamsson ute på havet utanför Kungshamn i Bohuslän.

KUNGSHAMN
Sportmagasinet sammanförde tvillingarna Abris, Christer och Thommy, och följde med Thommy på ett av hans arbetspass som fiskare på havet utanför Kungshamn i Bohuslän. Det blev ett halvt dygn, där vi på nära håll fick se fiskarens hårda jobb, lyssna till historier om både havet, fiske och hockey – och skratta så tårarna rann…

Det är tidig morgon och solen går sakta upp och en man stävar ensam ut i sin fiskebåt, som heter Höken, från hamnen i Kungshamn. Det blåser åtta sekundmeter och han passerar Evert Taubes Hållö innan han är ute på öppna havet.
Sedan 30 år tillbaka är det här hockeystjärnan Thommy Abrahamssons liv.
Yrkesfiskarens.
Thommy Abris är en av svensk hockeys största – proffs i Nordamerika, svensk mästare tre gånger i Leksand och VM-silver med Tre Kronor.

Thommy jobbar alltid ensam som fiskare.

Hockeykarriären startade i Falun, med Godtemplarna på Läroverksrinken. Dit var det inte långt från hemmet på Lustigknopp.
Direkt efter skolan flyttade dock Thommy och tvillingbrorsan Christer – som är några minuter äldre – till Leksand.
Vi ville satsa på hockeyn till hundra procent. Då var det Leksand som gällde, säger Thommy och i det klassiska hockeysamhället fick bröderna bästa tänkbara start och åren i Leksand gav bland annat tre SM-guld.
Det kunde ha blivit fyra guld. Men bröderna saknades i guldlaget 1975.
Då var de istället proffs i Hartford, USA.
Vi ville förstås ta chansen där borta när vi fick den. Och det var en härlig tid, konstaterar Thommy.
När de kom hem igen fortsatte Christer spela i Leksand.
Efter att han lagt målvaktsspaden på hyllan blev han – kanske till mångas förvåning – tränare.
Och han gjorde bra resultat.
Nästan överallt.

Havskräftorna rensas ombord på väg in till hamn.

Jag hade funderingar på att bli tränare länge. Jag hade en filosofi som byggde på vad jag lärt mig som spelare, säger Abris.
Men Thommy blev inte kvar i Leksand.
Han flyttade istället till Sundsvall för spel med Timrå.
Leksand hörde aldrig av sig, säger Thommy enkelt.
Och det var i Sundsvall han vände blad i sitt liv.
Han blev yrkesfiskare.
Thommy berättar:
När det inte var träning och matcher var jag ute på Bottenhavet och fiskade. Jag har alltid varit fiskeintresserad, vi har det i släkten. Till slut tog fisket överhanden. Det blev mitt levebröd.
Men en vinter kunde det ha gått illa. Han var på väg hem med skotern över isen – med massor av fisk på släp.
Då brast isen.
Jag sjönk som en sten. Men jag lyckades få av mig skoteroverallen på botten och kunde simma upp till ytan. Men det tog lång tid innan jag lyckades kravla mig upp på hållfast is och rädda mig. Det var nära ögat…
Efter hockeykarriärens slut har han livnärt sig som fiskare. Först i Sundsvall i Bottenhavet, sedan i Karlshamn i Blekinge.
Nu bor han sedan tio år i Kungshamn.
Och där blir han och fru Gun kvar.
Ja, nu flyttar vi inte mer, säger Thommy, där han står på gårdsplanen och ser ut över hamninloppet.
För ett antal år sedan fick han chockbeskedet:
Du har prostatacancer.

Det är hårt jobb som fiskare.

Det var omtumlande. Men för att skingra tankarna snickrade jag en tillbyggnad till huset. Här kan vi sitta och äta kräftor och njuta av havsutsikten.
Sportmagasinet följde med Thommy på en fisketur. Båten är köpt i England och heter Höken.
Gud föder alltid höken heter det ju, skrockar Thommy.
Under åren i Kungshamn fiskar han havskräftor. Inget annat.
Och han fiskar ensam. Sommar som vinter. Ibland är han ute på öppna havet i flera dygn helt ensam i sin båt.
Man får tid att tänka och lösa världsproblemen. Men jag trivs. Det är en frihetskänsla att sticka ut med båten.
När fångsten är bärgad och rensad kokar han kräftorna på båten och paketerar dem i plastkartonger innan han säljer kräftorna i Smögen.
Visst, det är ett slit att vara fiskare. Hårt jobb. Men jag har aldrig bekymrat mig om det. Jag gillar att ta i, säger han.
Vid 67 års ålder jobbar han fem dagar i veckan.
Men han börjar prata om att trappa ner.
Ja, så smått. Men jag är en orolig själ, så utan fisket vet jag inte vad jag ska göra. Så jag fiskar nog på så länge jag orkar.
Men det är ett yrke i utdöende. För bara några år sen fanns här minst 20 som var yrkesfiskare. Nu är vi bara tre kvar…
Hockey?
Nej, han följer med vad som händer och ser matcher på TV…men inte mer.
Jag fick erbjudande om att träna ett juniorlag i Frölunda, men det skulle inte kunna kombineras med fisket. Så jag sa nej, säger Thommy, cyklar de 200 meterna från hemmet till hamnen, kliver på båten och ger sig ut på ännu ett arbetspass på havet.
I dag träffas tvillingarna Abrahamsson sällan.
Jag hälsar på Thommy i Kungshamn vartannat år ungefär. Och han brukar titta in till mig i Karlsarvet när han åker till Dalarna och jagar på höstarna, säger Christer, som lever sitt pensionärsliv som fastighetsförvaltare, umgås med barnbarnen – och cyklar.

Text och foto: Per Malmberg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Knapp, skrolla upp