Vilken resa för ”Jokke” Lundin – när han blev radiosportens skidskyttereporter

FALUN. Klas Lestander, Anna Karin Zidek, Helena Ekholm, Björn Ferry, Carl Johan Bergman, Hanna Öberg med flera får ursäkta men den person som fick svenskarna att börja prata skidskytte var Magdalena Forsberg. Utan hennes framfart i spåren och på skjutvallen hade det aldrig blivit det stora intresse för sporten som det nu är från den svenska allmänheten. Det hela började för mig vid en världscuptävling i Östersund i december 1996. Men varför blev det jag som blev radiosportens skidskyttereporter?

Radiosporten har i alla år haft det så att en reporter ansvarar för en viss idrott, har så kallat grenansvar. Hos oss var det Hasse Johansson som hade skidskytte på sin lott. Hasse gick tyvärr tragiskt bort alldeles för tidigt i början av 1996 och eftersom han, liksom jag, var stationerad i Falun fick jag ”ärva” den uppgiften.
Det var få på vår redaktion som trodde att det skulle bli något större intresse för skidskytte annat än när det var Olympiska Spel.
– Så vi låter Lundin få det, så tänkte dom nog, men ack vad fel dom hade!
Så var läget när Magdalena klev ut längdspåret och satsade på skidskytte. Alltså,1996. Åter till Östersund.
Få åskådare. Ett par hundra, kanske. Vädret var inte det bästa, regn i luften och blött i spåren. Media. Inte många. Legenden Åke Strömmer gjorde Eurosportsändning och lokaltidningarna var tillsammans med mig dom enda på plats. En lokal reporter skrev, lika okunnig om skidskytte som jag var då.
”Regn i luften och våta spår, riktigt klisterföre”. Se där vad lite den svenska pressen visste då, enda vallan skidskyttar använder är glidvalla.

VÄRLDEN ANADE INTE VAD SOM VÄNTADE
Nämligen att Magdalena Wallin. Född i Ullånger, Ångermanland den 25 juni 1967, numera Forsberg, boende i Bergeforsen, skulle bli världens dominant och ta täten och förvandla skidskytte till en publiksport med fyllda arenor, pressuppbåd och miljon­tal i tittarsiffror. Mycket av det där känner ni alla till så jag väljer att berätta om händelserna som aldrig blev några rubriker.

RADIOREPORTER MED ENSAMRÄTT
Mina minnen från åren med Magdalena är många. I början var det i stort sett bara jag och vissa gånger Christer Ulfbåge och Kari Korpela, senare Kalle Grenemark, som följde Magdalena. De faciliteter som sändande media bjöds, var inte alla gånger de bästa. I Oserblie fick TV och jag dela på en hytt, avskärmad bara med en plywoodskiva. Det betydde att vi fick prata i turordning.
Dom röda ögonen. Jag hade vid den tiden börjat använda glasögon. Naturligtvis satt jag sönder dem alla i stressen. Jag lagade dem med röd tejp och Magdalena höll på att skratta ihjäl sig när jag intervjuade henne. Hon hade önskat att det varit i TV, inte radio.
Bandspelaren som revolterade. Något annat hon alltid hade roligt åt var min bandspelare som hade en viss förmåga att ofta krångla i starten. Den blev upphov till många skratt tillsammans genom åren!
Jag ¨klädde på¨ henne. I början av karriären var jag och min mikrofon ensam med henne och Wolfgang. Han var enormt noga med att hon skulle byta om direkt så det var ofta jag fick stå och hålla i kläderna medan hon bytte om!
Men det var härliga år för mig. Jag ”ägde” Magdalena, hade exklusiv tillgång till världens största stjärna i sin idrott. Men det var innan den övriga, skrivande pressen förstod hennes storhet och kom ångandes!
Världen förändrades. Med Magdalena förändrades skidskyttevärlden. När jag idag ser TV-bilder från de olika skidskyttemetro­polerna har jag svårt att känna igen mig. Det gäller inte bara i Östersund. Antholtz hade i början en läktare av sten vid sidan av skyttebanan och den rymde inte många åskådare och i pressrummet fick knappt mer än tre plats!
Ett bra samarbete. I denna lilla italienska ort är det enda gången Magdalena tvekat att ställa upp på en intervju med mig. Hon hade misslyckat kapitalt i ett lopp, blivit 32:a tror jag, och hade inte alls lust att prata. Nu blev det ändå prat, men det var ENDA gången hon tvekade!
Oerhört populär. Vi skidade en gång tillsammans efter det att hon slutat som aktiv och börjat som expertkommentator för tyska ARD. Men nåt vidare träningspass blev det inte. Det var inte många meter vi kunde åka utan att hon fick stanna och skriva autografer till folk. Hon var otroligt populär överallt!
I Hochfilzen fick jag de första åren jobba i en låg gammal militärkoja, som man plockat ner från något lastbilsflak. Jag kunde inte sitta rak utan var tvungen att gå ut ur hytten när jag skulle sända med utrustningen jag hade på taket!
Intervju i snödrivan. Vi var i Hochfilzen då hon fick reda på att hon vunnit Jerring­priset. Vi stod ensamma i snön bakom en affär och gjorde inspelningen. Idag sker en sån ceremoni direkt i TV inför miljontals män­niskor.
Insnöad reporter. I Hochfilzen skulle jag leta rätt på Magdalenas hotell för att göra ett förhandsinslag inför världscuptävlingarna. Men hyrbilen var inte anpassad för snöväder. Jag fastnade på väg upp från hotellets garage och satt fast ett par timmar innan jag fick hjälp. Jodå, inslaget nådde lyssnarna.
In i dimman. I Kontiolahti var det runt minus 30 grader när världscupen skulle köras. Att tävla var omöjligt! Arrangörerna försökte allt! Man la presenningar ovanför spåren och eldade under för att få värme. Men då blev det istället en massa obehaglig rök. Men med värmeväxlare i munnarna och lite mildare väder dagen efter kunde vissa tävlingar köras. Fast kallt var det!
Då led jag med Magdalena. Olympiska spel och Magdalena var ingen bra ekvation. Nagano 1998 var en pina. Hon kom dit för att i princip bara ställa ut skidorna och sedan hämta gulden-ja, enligt svenska media.
Jag led verkligen med henne för det var enorma förväntningar som lades på hennes axlar. Tack och lov fick hon sin revansch i form av två brons i Salt Lake City fyra år senare.  
Jagad reporter. Efter sista tävlingen i Holmen­kollen var hon ett jagat villebråd, efter målgång var vi en stor mängd journalister som ville prata med henne. Jag anförde den jagande massan med påslagen bandspelare medan Magda halvspringande, var på väg till sin fan club som ville ge henne en present! ”Flytta på dig Jokke” ropade hon ett par gånger under tiden vi sprang. Den lilla glädjeyttringen, för det var det, spelades sedan Roger Burman elakt upp ett antal gånger i Radiosporten!
Egen vallare. Magda har litat på vallare från Dalarna, först Mikael Jansson från Transtrand och sedan Morabon Tomas Söderberg.

TACK FÖR DEN HÄR RESAN!
När Magdalena lade bössan på hyllan kände också jag att det fick vara nog. Det hade varit en fantastisk resa från 0 till 180 jag fått göra med henne och följa skidskyttets fantastiska utveckling under 6 år!
Text och foto: ERIC ”JOKKE” LUNDIN

Magdalena Forsberg

• Vann världscupen 6 år i rad, 42 segrar och 87 gånger på pallen.
• Två OS-brons från Salt Lake City. 13 VM-medaljer. 6 guld , 1 silver, 6 brons!
• Utsågs av svenska folket till vinnare av Radiosportens Jerringpris fyra gånger! UNIKT!
• Viktoriastipendiat, men fick märkligt nog aldrig Svenska Dagbladets Bragdmedalj.