Toppfält: innehåll
Äntligen Fick Leksand Sitt Ridhus

Äntligen fick Leksand sitt ridhus

LEKSAND
Leksands ridklubb har kämpat länge för sitt ridhus. Sparbanks-­hippodromen vid Styrsjöbo utanför Leksand är en ståtligt bevis vad ideella krafter kan åstadkomma.
Det såg länge hotfullt ut. Ingen trodde att Leksands ridklubb skulle få något nytt ridhus. Pengar saknades. Beslut likaså.

Annika Sund i rött tillsammans med tränaren Lotta Pettersson från Ängelholm (hon hjälper klubben en gång/månad). På hästarna sitter Petronella Skoglund och Åsa Danielsson.
Annika Sund i rött tillsammans med tränaren Lotta Pettersson från Ängelholm (hon hjälper klubben en gång/månad). På hästarna sitter Petronella Skoglund och Åsa Danielsson.

Ulrica Granberg före detta ordförande i Leksands Ridklubb berättar:
– Vill man ha något gjort ska man fråga dom som har mycket att göra, säger Ulrika.

STORT ENGAGEMANG
– Ridhuset blev möjligt tack vare ett enormt engagemang från medlemmar och styrelse. Allt i kombination med finansiärer som ställde upp.
Borgen från Leksands kommun och bidrag från Leksands Sparbank gjorde bygget möjligt.  Huset uppfördes på sju månader och stod klart i december 2015. 30–40 personer jobbade ideellt.
Leksands ridklubb har 300 medlemmar. 140 går i ridskolan. Klubben har cirka 50 privatryttare.
Annika Sund är aktiv i föreningen och berättar:
– Närmaste ridhus i samma klass är Sveden i Falun. Fördelen hos oss är den fina terrängen runt om. Inga stenar i skogen. Det går att galoppera nästan överallt, säger Annika.
– Ridhuset är toppen. Underlaget är i världsklass med fiberduk och sand. Ljusinsläppet är perfekt för hästarna.

POSITIV UTVECKLING
Medlemsutvecklingen i Leksands ridklubb är positiv, berättar Annika Sund. Medlemmar i medelåldern ökar starkt. Fler upptäcker ridning som tuff och meningsfull motion. Som friskvård.
– Att rida ger självkänsla. Hästens och din egen ryggrad hänger ihop.Det är grejen. När allt stämmer är känslan enorm.
– Det är lätt att bli engagerad. Jag bruka säga att man mår som hästen går. Är hästen halt blir jag på dåligt humör, säger Annika Sund.

Text och foto: MATS RÖNNBLAD

Knapp, skrolla upp