Bertil Norman, en stor inspiratör till orienteringens utveckling

En verklig orienteringslegendar har gått ur tiden. Bertil Norman, Hedemora, avled den 24 mars vid 93 års ålder. Han var inte bara skogssportens främste under ett par decennier, han var också en stor inspiratör och bidrog starkt till orienteringens utveckling.

Bertil Normans levnad omspänner en stor förändring i livsvillkor. Han föddes den 23 juni 1929 i den lilla skogsbyn Källåsen i sydligaste Hälsinglands finnskogar. 

– Jag föddes inte i farstun, men närapå, brukade Bertil säga. Min farmor fick agera barnmorska.

Det var sju kilometer till närmaste landsväg, så Bertil växte upp med skogen som lekplats.

I dag är byn närmast utraderad och av skolan återstår bara en stenhög.

Pappan var skogsarbetare. Han tog en cykeltur till Garpenberg och sökte nytt jobb. Det gick bra och när Bertil var i lågstadieåldern flyttade familjen till Kattviken, Dormsjö.

Skogen hans rätta element

I 17-årsåldern kom han i kontakt med orienteringssporten och fann sitt rätta element. Framgångarna kom ganska snabbt, men den löpstarke Dormsjö-ynglingen for lika ofta snett och hamnade en bit ner i resultatlistan. 

Han fick dock i sista stund den sista platsen i en dalatrio som togs ut till den allsvenska juniorträff som 1946 skulle ha premiär i Stockholmstrakten och som senare kom att betecknas som ett riksmästerskap. (Och följdes året efter av det första junior-SM:et.)
– Inför avresan var det en ledare som flera gånger förmanade mig att orientera lugnt, eftersom jag ofta hade för bråttom. 

Nykomlingen skärpte sig – och vann! Att det var en stor grej på den tiden bevisas väl av att radion var där, Bertil blev intervjuad av Lennart Hyland och en mängd pressmän.

Guld i första VM:et

Alltsedan det loppet lade sig den unge masen vinn om att använda en så effektiv vägvalstaktik och kartläsning som möjligt, då det var där det fanns tid att tjäna. 

Efter det stora genombrottet värvades han från IF Garparna till IFK Hedemora, som på 50- och 60-talet intog positionen som landets stjärnklubb på herrsidan – med Bertil som centralgestalt. Han var bofast i landslaget, vann åtta SM-guld och tog silver i det första europamästerskapet 1962. Då fanns inte VM och när det infördes 1966 var Bertils elitkarriär på sluttampen. Han var 37 år, men ändå given i stafettlaget där han grundlade ett svenskt guld.

Som 39-åring, vilket då ansågs väldigt gammalt, tog han sin sista stora seger 1968 vid natt-SM utanför Uppsala.
– Men som min främsta merit räknar jag att vi i Hedemora 1965 vann finska Jukolakavlen som första svenska lag, sa Bertil lite oväntat.

”Ska jag prova lite?”

Bertil var urstark långt upp i åren. Han var känd för sina tuffa intervaller på en blötmyr och i Stadsbergets branta sluttningar i Hedemora. Thomas Nyberg från Avesta berättar:

– Vi hade utbyte med Hedemora  i flera år i mitten på 70-talet. Sedan kom snövintern 1977 men vi körde på med ”vanliga” träningsorienteringar ändå.

– Året innan var jag i landslaget och rankad Sverige-tvåa ett tag. Erik Johansson vann VM i stafett så vi var inte så dåliga. Bertil var 48 år. Vi sprang efter en stig vid Grönvallen i Rembo. Myyyycket snö och tungt. Bertil låg bakom. Jag kände ett ansvar att dra, i kraft av min ungdom. Då sa Bertil: ”Ska jag prova lite?”

– Jag släppte om och såg honom springa mot horisonten…

Moderniserade sporten

Under hela sin karriär gick han i spetsen för sportens utveckling. Både vad gäller träning, teknik och utrustning. Han blev även ett varumärke. Bertil tog fram ett smidigt kartfodral helt i plast i stället för de gamla med rem och knäppning. Det marknadsfördes som BeNo-fodralet. I samarbete med Jofa i Malung kom det också en Bertil Norman-sko, speciellt anpassad för orientering.

Den timide skolvaktmästaren från Hedemora var inom orienteringen något av en kultfigur. Fyra gånger utsågs han till årets orienterare. Han hade också förmågan att på ett medryckande sätt förmedla sin kunskaper vid otaliga föreläsningar i klubbar runt om i landet. Han hade ett stort intresse av att bli fulländad vad gäller orienteringsteknik och kunde sprida sina erfarenheter.

Ville träffa folk

Bertil Norman var vital långt upp i hög ålder. När han slutat springa i skogen åkte han ändå ut på tävlingar för att träffa folk. Visade alltid ett vänligt intresse för andras förehavanden mellan skärmarna.

Själv skötte han om ett löparspår på närmare halvmilen på Brunnsjöberget och det gjorde han vid nästan 90 års ålder! När han fyllde 90 hedrade klubben honom genom att motionsanläggningen där fick ett nytt namn, Bertil Norman Arena.

Text: PER ELFSTRÖM