Det är bara Nisse som kan vara på två ställen samtidigt – en riktig arbetsmyra
IDRE. Det är ingen överdrift att påstå att Nisse Schmidt är en av norra Dalarnas större profiler. Ett välkänt namn med en arbetskapacitet som vi alla beundrar. Karln verkar ju vara överallt. Inte bara i Idre och Särna utan över halva Dalarna. Han förstärker uttrycker att där det bor en journalist där händer det något.
Eller som hans gamla arbetskollega och chef på Mora Tidning Berit Olars berömmande sagt:
– Jag vet bara en person som kan vara på flera ställen samtidigt och det är Nisse. En otrolig arbetsmyra, dessutom alltid med ett glatt humör.
Nisse Schmidt är varmt välkommen som det senaste bidraget till vår tidskrift Sport i Dalarna. Ja, han har ju redan debuterat. Men vad ni inte vet det är att Nisses karriär i Dalarna kunde ha börjat som föreningskonsulent i IFK Mora.
– Jag tackade ja på fredagen, men nej på måndagen.
IFK Mora sörjde inte utan drog en högvinst. Istället anställdes en man vid namn Rolf Hammar. Resten är historia, en god historia
PROFFS I NORGE
Nisse är faktiskt inte mas från födseln. Han är född i Uppsala, kom till Dalarna och Leksand när han var sju år. Bodde där till tolv års ålder. Så småningom blev det Sollerön. Han spelade hockey i Sollerö/Bonäs, bland annat med Jan Simons i laget, och varit målvakt också i fotboll (Sollerö IF) där han berömmer mittbacken och tidigare MT-kollegan Gunnar Bäckes vassa spel. Gunnar räddade upp många situationer åt mig.
En poäng i sammanhanget är att Gunnar Bäcke hade en stor kostym att fylla som mittback i Sollerön. Hans företrädare hette nämligen Börje Marcus, för övrigt den senaste som spelat i högsta serien både i fotboll (AIK) och ishockey (Mora IK) samma år.
Men vad ni säkert inte visste om Nisse Schmidt denna idrottens egen hovfotograf (och skribent) är att han har en spännande bakgrund inom sjömanskyrkan och som fritidsledare. Och som fotbolls- och hockeyspelare i Norge, Holland och Japan. Internationellt så det förslår.
Beskrevs av norska förbundet som professionell fotbollsspelare när han kom till Narvik i laget Mjölner.
Nästa steg blev ishockey i holländska Rotterdam HC. Där var han utespelare och vann skytteligan. Sedan blev det spel i div 2-laget Haag.
Där drog han på sig ett matchstraff för att han svor åt något (på svenska). Men domaren hade ett norskt förflutet som krigsbarn. Han förstod och uppskattade inte vad den svenske spelaren sagt.
Det internationella livet fortsatte i japanska (!) Kyowa som hockeymålvakt.
Det låter stort Nisse.
– Asch, egentligen har jag inte lyckats med någonting. Jag har inga pokaler. Men minnen. När vi spelade i Japan bytte vi om utomhus och hängde upp kläderna i en palm.
Efter fem år i Japan kom Nisse efter mellanlandning i Skåne hem till Mora med en fullfjädrad kamerautrustning och blev därmed en mentor för journalisterna i Dalarna. Det blev mycket idrott. Och framförallt den alpina idrotten.
KANONBILDEN I ÅRE
– Att jag hamnade i alpint var en ren slump. Det var MT:s Lasse Klockar som tyckte jag skulle åka på tävlingar i Åre. Jonas Nilsson hade vunnit VM-guld det året och jag skickades till Åre där samtidigt störtloppsbanan skulle invigas. En bana som ansågs vara för farlig. Jag klättrade upp i backen och fick bilder på en kanadensaren Todd Brooker som kraschade våldsamt. Det blev bilder som såldes i många länder, och man kan kanske kalla det för ett genombrott för mig.
Men det är ett annat möte som ger ett starkare minne.
Det var Ingemar Stenmark som synts vid Kläppen i Sälen med en ny flamma. Kvällspressen var upphetsad, ryktena gick men ingen hade bilden.
Nisse var då pressansvarig för alpina landslaget, han har för övrigt varit fotochef vid tre VM, två gånger i Åre och en i Falun.
– Då i Kläppen kom Ingemar fram till mig och sa: Kom upp till stugan där jag hyrt så skall du få ta bilden på oss två. Men du får bara skicka den till Expressen (och förmodligen också Ingemars husorgan Västerbottens-Kuriren).
Bilderna togs och jag ringde upp Expressen och sade att jag hade bilder från alpina tävlingarna i Sälen.
Det låter inte så intressant, sa de.
– Men jag har bilder med Ingemar och hans nya tjej.
– Oj, vi skickar upp en helikopter och hämtar filmen, blev svaret.
Det här visade på två saker. Dels hur otroligt stort intresset var för allt som gäller Ingemar Stenmar, dels vilket förtroende Ingemar hade för Nisse Schmidt.
Nu har Nisse lämnat Mora Tidning, där han senaste 20 åren jobbat som frilansjournalist.
Jag har förstått, men ännu inte riktigt insett att jag är 67 år och att jag måste trappa ned. Kroppen orkar inte hålla det tempo jag haft.
Men han fortsätter att skriva och plåta. Inte bara för Sport i Dalarna utan också för webbaserade sajten Siljan News. Men han kanske inte behöver sitta i bilen 6000 mil per säsong som hittills har varit fallet. Jo, förresten. Det skulle inte förvåna.
SEX STORA PROFILER
Till sist Nisse. Du som träffat så mycket folk. Plocka ut sex personer som gjort extra intryck på dig:
– Jag har många att välja bland. Jag börjar med Peter Antoine, en högst annorlunda fotbollstränare i IFK Mora (det var han som tyckte att IFK Mora gott kunde lägga ned Vasaloppet och satsa hårdare på fotbollen).
– Peter var som en elefant i en porslinsfabrik, men han var extremt kunnig, en bra lagbyggare.
Jag fortsätter med Wolfgang Pichler (demontränaren i skidskytte). En mysfarbror, samtidigt en riktig nörd. Kan få sina aktiva att verkligen tro på sig själva. De som står ut med honom blir rikligt belönade.
Sedan har vi den alpine ledaren Lasse Kjällberg. En mycket god vän till mig. En av de mest generösa människor jag träffat. Här kan vi pratas om ordning och reda, en riktig ordningsmänniska.
Jag fortsätter med alpina stjärnan Thomas Fogdö. Han vann världscupen i slalom och så kom den hemska olyckan som stoppade karriären och ändrade hans liv. Med sina föreläsningar och sitt engagemang har han betytt mycket för många.
Christer Abris (den eldfängde målvakten ) i Leksands IF. Som han bjöd på sig själv. Det kanske inte så många som minns men Christer kom till Mora IK som tränare. Och jag minns han hade alltid sina gamla målvaktsskridskor på sig vid träningarna. Jag tror inte han hade några andra.
– Och till sist men inte minst roddaren Jean Martell, med sitt spännande levnadsöde (flydde från Ungern och bosatte sig i Dalarna). En levnadskonstnär och numera aktuell inte minst som en ”pappa” till roddartjejerna på Sollerön, och ett bra bollplank till ledaren Anne-Lie Birkeholm.
Sex profiler i fem olika idrotter. Det finns säkert hundra till som Nisse skulle kunna berätta om. Men det tar vi en annan gång.
Text: STELLAN KVÄRRE
