BORLÄNGE
År av ideella insatser. Ovärderliga för föreningslivets existens. Eldsjälarna finnes där ute, tack och lov! Och i samband med att travets elitserie, V75, gästade Romme på påsk­dagen fick sex nya eldsjälar mottaga Sport i Dalarnas stipendier för stronga insatser.

Nära 4 500 personer kantade travbanan och stämningen var på topp i det vackra vårvädret. De sex stipendiaterna åtnjöt en festmiddag på restaurangen, innan det var dags att äntra vinnarcirkeln för att mottaga respektive stipendium om vardera 10 000 kronor. Allt till den tusenhövdade publikens förtjusning. Malin Andersson, aktiv inom Barken HF, Smedjebacken, berömmer:

– Helt underbart. Många jobbar ideellt inom idrotten och i det tysta. Men så blir det plötsligt en sådan här uppmärksamhet, vilket ger förnyade krafter.
– Pengarna kommer väl till pass vid inköp av utrustning och även vid cupdeltagande, utvecklar Malin.

Bengt Lock, Bjursås OK, njöt som fisken i vattnet denna festdag:
– Jag gläds otroligt över denna uppvaktning.
– Samtidigt är det ett erkännande om att man gjort något bra. Jag fortsätter att göra spår i Sörskog, lovar Bengt Lock.

Hur många år har du fixat skidspåren runt Sörskog?
– I 36 år. Den här vintern har vi haft skidspår i fyra månader och 13 dagar. Och själv har jag spårat i 160 timmar, redovisar Bengt och ler.

Håkan Rystedt, Rolf Hammar och Bertil Daniels sitter i Sport i Dalarnas kommitté för »årets eld­själar«.
– Vi inom Sport i Dalarna vill bidra till att stimulera det ideella föreningsarbetet,  informerar Håkan Rystedt och utvecklar:
– Genom vår satsning på »årets eldsjälar« vill vi uppmärksamma och tydliggöra vikten av det arbete dessa föreningsmänniskor utför.
– För utan dessa krafter hade vi tappat möjligheter till sysselsättning, för många av våra ungdomar, påpekar Håkan Rystedt.

Text: PER-ÅKE GRANLUND

Spårhjältarna gör Sörskog till ett skidparadis

Sörskog ligger ca 10 kilometer norr om Bjursås och är något av ett längdskidparadis som har många besökare från när och fjärran. Där finns många olika och välskötta spårlängder för både elitmotionärer, barnfamiljer och åkare med hundar.

Spåren sköter ett gäng på mycket kunniga herrar, snittåldern är 75 år. Bengt Lock är frontfigur för spårarna och vid slutet av 80-talet började man på allvar spåra i terrängen vid Sörskog.
Idag har man två fyrhjulingar med larvfötter till sin hjälp, en av dom lånas från kommunen. Falu kommun bidrar inte bara med pengar, de har också för ett par år sedan byggt omklädningsrum och toaletter.

Spårgänget är i farten året runt, sommartid handlar det om att förstärka spåren på vissa ställen, leda bort vatten, bygga broar med mera så de drygt fyra milen spår vintertid är säkrade
Snösäkra Sörskog var reservort för Svenska Skidspelen på den tid då det inte fanns effektiva snökanoner. För-VM 1993 var snöläget i Falun allt annat än bra och många landslag var då uppe i Sörskog och tränade.

Kungligt besök
Vår skidintresserade kung Carl Gustav har flera gånger varit i Sörskog och åkt, både tillsammans med drottning Silvia och kronprins Carl Filip. Lock skrattar gott när han berättar hur vår monark en gång körde slut på medföljande Säpofolk som inte orkade hänga med i kungens tempo.

Det finns också föreningar som använder spåren i Sörskog för sina klubbmästerskap och före Vasaloppshelgen är det många långväga åkare som kommer för att träna. Numera kan man ju se på nätet, www.skidspår.se, hur spårstatusen är. Annat var det förr, då gick telefonerna varma hos spårgubbarna, särskilt dagarna innan helger.

Belöningen spårhjältarna får av Sport i Dalarna då och nu är mycket välkommen. Det finns många hål att stoppa slantarna i. Enda ersättningen de får är annars bensinpengar för resor men den absolut bästa belöningen är allt beröm från nöjda skidåkare.

Text och foto: ERIC ”JOKKE” LUNDIN

 

Flest ponnykuskar i landet

RÄTTVIK/SUNDBORN
Karolina Jakobsson är bästa ledaren i stallet. Det säger alla när Sport i Dalarna frågar runt. Hästfritids och Travskolan är Karolinas liv.

Energisk. Påhittig. Bra på att lära ut. Se där några av omdömena om Karolina på Rättvikstravet.
– Ja, jo. Påhittig är jag nog, säger Karolina och skrattar.

Karolina Jakobsson är en typisk eldsjäl. Ödmjuk. Ja, nästan blyg när hon ska berätta om sig själv. Tycker man bara det är roligt det man gör så brukar det bli bra menar Karolina. Hon säger det så självklart, utan att det låter märkvärdigt.
– Ponnys ger barn och ungdomar något som de har med sig hela livet. Det ger ett livslångt intresse och ibland jobb när de blir vuxna, säger Karolina.

Karolina Jakobsson bor i Sundborn och pendlar till Rättviks travbana. Rättviks Travskola är hennes arbetsplats och mer därtill. Hon gör massor med timmar utanför arbetstiden.
– Ja, det blir det. Jag tycker hästfritids med de yngre är så viktigt. Speciellt barn med diagnoser eller andra problem mår bra i stallet och på travbanan.
– Att sitta i sulkyn och känna vinden i ansiktet är det bästa som finns. Det vet jag.

Karolina Jakobsson fick nästan en chock när hon fick veta att hon blivit en av Sport i Dalarnas eldsjälar.
– Trodde vi skulle få så där 500 kronor till travskolan. Och så blev det 10 000. Helt otroligt, säger Karolina.
– Vi ska använda pengarna i vår klubblokal. Vi ska köpa sängar så vi kan övernatta lite bekvämare när vi har läger.

Text och foto: MATS RÖNNBLAD

 

Handboll betyder allt för Malin

SMEDJEBACKEN 
Malin är jättebra. Hon är bäst på att lära hur vi ska göra och så! 11-årige Oskar ­Juhlin lämnar sitt betyg på Malin Andersson, tränare och mycket allt-i-allo för Barkens Handbollsförening i Smedjebacken.

Malin är en av de sex ledare i Dalarna som prisats tillsammans med klubben av Sport i Dalarna. En verklig eldsjäl som faktiskt kom med i föreningens styrelse redan som 14-åring(!).
– Jag älskar allt som har med handboll att göra. I Barken känner alla alla och jobbar för varandra!
– Hon är verkligen vår stora klippa! Malin får alltid sina ungdomar att ställa upp. Dessutom är hon en otroligt bra kamrat, berömmer Karin Boström.

DEBUT SOM 14-ÅRING
Som 11-åring började hon spela handboll och redan som 14-åring var det dags att debutera i A-laget.
– Det var stort när man var så ung. Efter detta spelade jag ända tills jag var 35. Att det skulle till en allvarlig skada för att få stopp på Malin var nästan givet:
– Jag pajade ett knä och då gick det bara inte längre. Som tur var hade jag ju tränar­uppdraget att ersätta allt med!
Hans-Ola ”Hansa” Carls­son är även han ledare i Barken och säger om Malin:
– Hon har ett oerhört stort engagemang och betyder mycket för oss!!
I dag finns runt 80-talet ungdomar i åldern 7–14 år i föreningen. Två flicklag, ett pojklag samt ett minilag bestående av en mixed av pojkar och flickor.

FÅR BERÖM 
Jag har pojklaget och det är jättegoa pojkar som nästan alltid lyssnar och gör som man säger, berömmer Malin! Förutom tränaruppdraget arbetar Malin även för sekretariatet inom Ludvika HF. Sonen Anders, 18, spelar i Ludvika och då tycker jag att det är rimligt att göra en insats även för den föreningen!

10 000 kronor till Barken. Vad händer med pengarna?
– Det finns alltid hål att stoppa i. Dessutom skulle vi kanske ha ett fint underlag för att åka på någon cup med lagen framöver. Att få vara med på cuper är minnen för livet!
Vad man vet med säkerhet är att Malin Andersson och hennes klubb Barken är värdiga vinnare av att utses till Eldsjäl med stora bok­stäver!!

Text och foto: HARALD LOHSE

 

Stefan har ”räddat” skyttet i Ludvika

LUDVIKA
Under 46 år har han avlossat hundratusentals skott under Ludvika Sporthalls källarvalv. Lägg därtill att han varit en synnerligen aktiv ledare sedan 14 (!) års ålder. Utan eldsjälen Stefan Bengtsson, 54,  hade det näppeligen funnits någon skytteförening kvar i Ludvika!   

Det blir väl tjänstgöring så där 200 dagar om året, berättar Stefan i en paus innan ett nytt skyttelag ska rada upp sig framför de tolv banorna.
Han blev fast i skyttet som 9-åring och från 16 tog han över i stort allt i föreningens verksamhet. På frågan om hur mycket tid han lägger ned idag svarar han snabbt:
– Jag vill nog inte veta det!
Varför blev det då just skytte för Stefan?
– Mor och far hade en ledare i föreningen inne­boende. När jag var 9 år frågade jag om jag kunde få följa med till den dåvarande skjutbanan under Högbergsskolan.

BLEV FAST
Efter detta blev han fast och på den vägen är det. Otaliga är de ungdomar som under årens lopp varit med i skytte­föreningens verksamhet.
– Det har väl blivit några tusen och faktum är att jag än i dag nästan minns namnen på de flesta. Intresset för luftskytte går i vågor. Tråkigt nog har skolorna sedan några år tagit bort skytte från schemat. Eleven får låna bössa gratis och skjuta för 30 kronor en gång i veckan.

Tråkigt att så är fallet. Det handlar om så mycket glädje för så lite pengar. I livet utanför skyttepaviljongen har han sin dagliga verksamhet sedan 33 år vid Öhrlings Revisionsbyrå i Ludvika.
Skytteföreningen förfogar över tolv banor och detta innebär att man inte har möjlighet att anordna tävlingar modell större.

ELEKTRONIK 
Vi har som max 140 skyttar i ”Ludvika Open” och nu håller vi på att göra alla banor elektroniska. De 10 000 kronor som vi nu får av Sport i Dalarna kommer väl till pass. Varje bana kostar 40 000 kronor med elektronik, berättar Stefan!

En skaplig tävlingsbössa kostar runt 30 000 kronor och Stefan visar med glädje upp sin tävlingsbössa.
– Numera tävlar jag bland veteranerna. I juli blir  det Nordiska Veteranmästerskapet i Danmark och sedan lockar Veteran-VM i Tyskland. I NM har jag som bäst en fjärdeplats på 10 meter.

På frågan om han blev överraskad av utmärkelsen Eldsjäl svarar han:
– Alltid roligt att bli uppmärksammad och pengar behövs.

Text och foto: HARALD LOHSE

 

Lasse är Solleröns store eldsjäl

SOLLERÖN. När Lasse Pettersson för sexton år klev in Sollerö Golfklubbs reception anade inte klubben att man gjort sitt bästa nyförvärv någonsin.

Det är osäkert om han klivit ut ur klubbstugan för han är ju i princip där varje dag. Ser man inte hans röda Volvo utanför är det lätt att tro att han är sjuk eller att banan är stängd.

Han är något av eldsjälarnas eldsjäl. Eller som klubbens greenkeeper Mårten Mattsson uttrycker det:
– Lasses insatser är ovärderliga. Jag undrar hur det skulle gå om inte Lasse funnits i klubben. Det jag kan säga om honom är att om man brinner för en sak då gör man det ordentligt. Och han bekräftar mina tankar att ideella krafter har större hjärta än avlönade.
– Lasse behöver man aldrig fråga om hjälp. Han kliver in i klubbhuset och frågar om det är något som han kan hjälpa till med.

Han sköter rangen själv, det var så han började i klubben med att plocka bollar, han är ute med röjsågen, han jobbar med bunkrar, ja i princip allt. Och fattas det folk i cafererian står han där och säljer korv.
– Det enda jag avstår ifrån är att sitta i receptionen med datan. Det är inte riktigt min grej.
Däremot allt annat.

JAG SKALL BETALA
Men när beskedet kom att Lasse självklart inte skall betala inkom en protestmotion till årsmötet. Den kom från Lasse själv.
– Jag protester. Jag skall också betala. Klubben behöver alla pengar de kan få in. Vi har det kämpigt. Och att jag jobbar så mycket? Tja, vad skulle jag annars göra. Att sätta potatis och klippa gräset hemma, det går fort. Jag har mycket tid över.
– Det ger mig så mycket att träffa människor genom golfen. Både när jag jobbar och när jag spelar. Dessutom är banan så vacker, en naturupplevelse.

Litet kort om Lasse. Han är en söderkis som hamnade på Sollerön genom en kvinna (så brukar det vara) vid namn Birgit Stenberg. Lasse jobbade under Stockholmstiden för Skanska, bland annat i Saudiarabien. Där tillhörde han golfklubben Desert Lake Club.

Men hur spelar man golf i öknen?
– Vi fick lägga ut en matta så vi kunde slå ut. Och på greenerna var det olje­blandad sand som vi fick borsta rent efter oss.
Jag glömde fråga hur det var med bunkrar. Och någon röjsåg hade de knappast användning för.

Text: STELLAN KVÄRRE

 

Hur har Alf hunnit med? ”Inte vett att tacka nej”

Hamnar du i trakterna av Vansbro, Dala-Järna eller Hulån och inte vet vem Alf Larsson är, då har du nog kommit fel.
Åtminstone om du är idrottsintresserad.

Orientering, skidor eller simning. Alf är ovärderlig, inte minst genom sina data­kunskaper. Han uppfyller alla krav att få benämningen eldsjäl. Han har suttit i ledning för arrangemang med stort deltagarantal. Det kan kräva goda nerver. Då är det bra att ha det lugn som Alf besitter.
Det här är en del av vad han sysslat med. Bland annat är bäst att tillägga.

•  Tävlingsansvarig i Vansbrosimningen i cirka 35 år.
• Tävlingsansvarig O-ringen i Sälen 2008 och 2016 med 24.000 deltagare.
• Tävlingsledare i EM i orientering Falun-Mora 2012.
• Tävlingsledare SM i skidorientering.
• Tävlingsledare SM orientering Ultralång.
• Tävlingsledare NM Open Water 10 km.
• Tävlingsledare SM Open Water 10 km
• Då nämner han ändå inte att han varit ordförande i Hulåns IF att han finns med i golfklubben i Snöå.

Kan inte säga nej
Men idrotten föddes på allvar inom orienteringen och i HJS Vansbro OK. HJS står för Hulån, Järna och Skärmjägarna. Och som i många andra föreningar måste alla ställa upp. Inte minst vid arrangemangen som klubben står för. Och styrelsefolket består oftast av aktiva.

Hur har du hunnit med allt det här?
– Jag har väl inte haft vett att säga nej, skrattar han.
Förmodligen har han inte varit svårövertalad någonstans. Intresset för idrotten, intresset för naturen sitter djupt rotad.
– Dessutom har jag fått träffa så många härliga människor. En av dem är definitivt Anders Olsson.

– Jag minns när han anmälde sig till Vansbro­simningen och det var stora tveksamheter om han skulle klara av att simma. För­lamad som han var från midjan och nedåt. Då anmälde han sig igen, men då i elitklassen.

Det var inga problem för Anders. Han kom i mål som nionde man av drygt 3000 av ickehandikappade.

Alf Larsson är fortfarande ung, 63 år och har jobbat som inköpsansvarig för ett företag i Vansbro. Han bo med sin familj i Skålö som ligger i Järna socken i Vansbro kommun. Han kommer säkert att bli idrotten trogen i många år till.

Text: STELLAN KVÄRRE