Evighetsmaskinen Bjarne – ”Ingenting var för jobbigt”

MORA. Vissa människor ger större avtryck än ändra.
 Som med sin intensitet och sin energi bara ser möjligheter. För sig själv och för andra.
 Min favorit under alla år heter Bjarne Andersson.
 Jag kan garantera att man aldrig hade långtråkigt i hans sällskap. Han hade synpunkter på allt. Och han var inte rädd för att låta för kontroversiell. Han var inte direkt buskablyg i debatter.
 Efter att ha följt honom på nära håll under många år vill jag beskriva denna idrottens evighetsmaskin så här:

Energin sprutade om honom. Ingenting, absolut ingenting var för jobbigt varken i träning, tävling eller i det civila livet. Sällan har jag träffat på någon som brinner så mycket för det han sysslar med. Han kunde ställa hårda krav. På andra, men mest på sig själv. Där kunde han vara skoningslös. Han värdesatte folk som inte var rädda för att ta i, som inte var för bekväma utan som ville och vågade satsa.
 Jag har skrivit dessa rader en gång tidigare. I IFK Moras jubileumsbok ” De första hundra åren” som kom ut 2009. Men det är rader som tål att upprepas.
 Bjarne Andersson var:
(Bland annat) Landslagsman i längdskidor. OS-silver i stafett 1968, VM-fyra på 15 kilometer 1966, Segrare i Svenska Skidspelens tremil, svensk mästare individuellt och lag. Åtta stafettguld, sju för IFK Mora och ett för Hammerdals IF. Två gånger fyra, två gånger tvåa i Vasaloppet. 1971 för femtio år sedan alltså övertalade han norrmannen Ole Ellefsäter att starta i Vasaloppet.
 Okey då sa Ole . Kom till Sverige och vann med Bjarne som tvåa. Så kan det gå.
 Bjarnes längtan att vinna Vasaloppet nådde tyvärr inte fram till lagerkransen.

TRÄNADE PÅ RIMFROSTEN
Hans framgångar i skidspåren är anmärkningsvärda. Han växte upp i Ödeshög i Östergötland. Han beskrev det så här:
 –Jag hade inte samma förutsättningar som mina konkurrenter från Dalarna och Norrland. Jag tränade på rimfrosten hemma i Östergötland. Det skapade en stil där jag sprang på skidorna. Jag hade inte styrkan och tekniken som de andra, men jag hade bra syreupptagningsförmåga. Jag tappade tid där det var lättåkt, men tog igen förlorad tid i branta uppförsbackar.
 –Jag kände att jag fick träna hårdare. Jag kände att det var de som skrattade åt mig när jag sa att jag skulle flytta norrut och ta upp kampen med de stora skidåkarna, Bjarne Andersson är Stor Grabb nr 62.
 Hans tuffe konkurrent i IFK Mora Karl-Åke Asph har berättat:
 –Jag har aldrig sett en skidåkare med sån fart i motluten. Med sin upprätta stil fick han en otrolig fart.
Styrketräningen var inte lika prioriterad. Bjarne var tränare för Vasaloppssegraren Staffan Larsson. När Staffan frågade Bjarne om styrketräning fick han svaret:
 –Vad du gör på din fritid lägger jag mig inte i.
 Bjarne var också landslagsman i friidrott, Många minns hans lopp på 10.000 meter i Finnkampen, där han var ende svensk som hängde med de tre finländarna. Bjarnes personbästa på 5.000 meter var 14.17.8 och på 10.000 meter 29.54.2, halvmaraton 1.07.47 och maraton 2.27.4. Han var dubbel svensk mästare i terrängens 4000 meter och en titel också på 12.000 meter.

ÅRETS IDROTTSLEDARE
Efter aktiva karriären blev han förbundskapten i skidor. Höjdpunkten var 1978 med Sven-Åke Lundbäcks femmilsguld och inte minst guldet i stafett där Bjarnes östgötske landsman Thomas Magnuson avgjorde med det berömda rycket på slutsträckan). Bjarne belönades med priset årets idrottsledare i Sverige, ett pris som TT (Tidningarnas telegrambyrå upprättade och där sportcheferna i media utgjorde juryn).
 Vi kan lägga till att Bjarne var en framgångsrik säljare i sportbranschen, och han var produktutvecklare för olika skidmärken (först Karhu sedan Madshus), och instruktör vid olika skidläger. Javisst ja. Han var ju TV-kommentator några år, bland annat vid det hellyckades OS 1984 i Sarajevo.
 Ett dygn innehåller som bekant 24 timmar. Men det fanns nog fler timmar i Bjarnes dygn.
 En av dem som kände Bjarne mest var lagkamraten Rolf Hammar:
 –Bjarnes honnörord var viljan, målinriktningen och ett ”djävlaranamma”. Jag minns när jag flyttat till Mora 1972 och fick träna med de stora grabbarna Bjarne, Karl-Åke och Lars-Arne Bölling. Inte minst i den berömda Bjarnerundan 32 kilometer vi sprang, där Lennart Olsson varit arkitekten med sin lokalkunskap i skogen. Bjarne var ledargestalten. Jag minns lördagsmorgnarna när vi samlades klockan 9 vid Hemus. Bjarne hade med sig en påse med sockerbitar som han delade med sig när vi gjorde stopp vid någon källa.
 –Bjarnerundan har så många idrottare kämpat sig igenom, så namnet Bjarne är förknippat med det här kraftprovet, 32 kilometer i tuff terräng, jag tror åtta kilometer går över myrar. Ibland kunde vi ge oss ut på rundor på fyra timmar. En gång tog jag så slut att jag blev liggande i ett dike i Eldris. Bjarne konstaterade: Lägg du där i diket, vi kommer och hämtar dig sen. (men jag fick lift till Hemus).
 –Jag uppskattade Bjarnes uppriktighet då jag hade haft en motig säsong med sjukdom. Bjarne sade åt mig: Du Rolf, du blir aldrig någon världsmästare.
 –Det var hårda ord att höra då, men det hedrar honom att han var så uppriktig. De orden hjälpte mig, jag insåg att jag måste satsa på något annat istället (och det gick ju bra). Men det var fantastiskt med den kamratanda vi hade i gruppen. Och Bjarne var mån om oss yngre. Vi fick chansen tack vare honom att få starta i ex elljuslopp där de största stjärnorna fanns med. Och vi fick många goda råd.
 Lennart Olsson och Bjarne Andersson hade mera gemensamt än skapandet av Bjarnerundan. De förstod vikten av att träna på hög höjd. Där var framförallt Lennart Olsson en föregångare.

Text: STELLAN KVÄRRE