Idrotten är fantastisk!

Efter en vinter med efterlängtade mästerskap med paralympiska och olympiska spel som kronan på verket så har vi fått en rejäl dos med spänning, frustration, sorg och glädje.
 Bakom den här underhållningen finns det massor med nedlagda timmar i form av träning. Träning som det självklara tillfället att få öva in den där nya finten eller spelsystemet. Där du försöker få säkerheten i din rondat – flickis eller bara försöker förstå hur man ska ta sig ner i en slalombana.
 Belöningen som vi får av att få ta de där små stegen mot att förstå och kunna utföra din idrott är svår att beskriva och näst intill omöjlig att mäta. Det är för lätt att säga att vi som lever och verkar inom idrotten har lyxen av att kunna mäta och jämföra våra prestationer hela tiden och därför ”vinner” med jämna mellanrum och fyller på motivationsbägaren. Det stämmer naturligtvis men bara delvis. Vinsterna kommer i så många andra former och behöver inte ha med våra resultat att göra.
 Vinsten som den som får till den perfekta gräsmattan på fotbollsplanen. Tränaren som hittar ett nytt sätt att kommunicera och nå fram till sin adept. Adepten som helt plötsligt förstår ”språket” och vet hur hen ska utföra momentet och den stora vinsten i ett stort kliv mot att nå målet med övningen. Inte alltid mätbart i procent, tid eller ett mål utan i stället en extra dos dopamin.
 Jag tänker också på den som kommer till träningen och till sin andra familj som idrottskamraterna är. Där de känner sig trygga och bara kan fokusera på kompisarna och de övningar som ska tränas in. Att få skratta och busa tillsammans med kompisarna och kanske just idag strunta i att jaga några nya kunskaper utan bara vara.
 För mig så har idrotten varit allt det där vi läser i texten ovan. Att få åka skidor i världscupen och få ställa upp i två olympiska spel.
Vägen dit var kantad av olika utmaningar men där idrotten alltid funnits som en stabilitet i tillvaron även om det stundtals varit med stora tvivel om det är värt allt slit. Svaret har alltid varit ”ja” men anledningen har varierat genom åren. Idrottsfamiljen är något alldeles speciellt.
 Jag bröt min rygg på ett träningspass i Åre och låg drygt fyra månader på sjukhus. Den tiden var omvälvande och livet, som jag hade planerat det, skulle bli annorlunda.
NY SITUATION
Jag hade aldrig haft någon allvarligare skada så det här var en helt ny situation. Jag förstod att min idrottskarriär var över i sin nuvarande form men redan på sjukhuset så bestämde jag mig för att rulla Stockholm Maraton någon gång. Det är 27 år sedan och jag har fortfarande inte kört Stockholm Maraton, men det är inte för sent än.
 Det var självklart att jag skulle fortsätta med någon idrott även om jag inte visste vilken. Men det är inte lika självklart att du har råd att fortsätta idrotta. Har du en bra försäkring, som jag hade, så ökar chanserna. Det är däremot inte säkert att din försäkring täcker kostnaden för vad ett måttanpassat knäskydd kostar. Att skaffa den där rullstolen för att börja spela tennis är inte heller någon liten ekonomisk investering.
 Det var med den här insikten som Stiftelsen Active Life Foundation startades. Active Life vill hjälpa aktiva idrottare som skadar sig att snabbt komma tillbaka till sin idrott med hjälp av inköp av hjälpmedel och om det behövs bekosta operationer och rehabilitering.
 Genom vårt samarbete med Sport i Dalarna så ökar vi den möjligheten vilket jag, som hedersordförande, och styrelsen i Stiftelsen Active Foundation är otroligt tacksamma för.
Tillsammans kan vi göra skillnad för idrottarna att fortsätta sitt idrottande oavsett hur förutsättningarna har förändrats för dem.
Länge leve idrottandet!

Tusen tack Sport i Dalarna för det!

Jan Sandberg
Ordförande
Stiftelsen Active Life Foundation

Thomas Fogdö
Hedersordförande
Stiftelsen Active Life Foundation.