Medicinens plats i elitidrotten

Bilden av medicinens plats och utmaningar inom idrotten har vuxit fram under min tid som aktiv, tränare och läkare vid sju olympiska spel och 10 världsmästerskap. En av de viktigaste delarna för prestationsutveckling är friska idrottare vilket har förflyttat fokus från att idrottaren får rätt behandling vid akut skada eller sjukdom till att säkerställa en miljö där idrottaren kan bedriva träning utan att den ger medicinska konsekvenser.
Medicinska problem hos elitidrottare har ofta, jag vill påstå nästan alltid, sin orsak från en obalans mellan träning och återhämtning. Arbetet har därför förflyttats från att tidigare i princip endast handlägga akuta medicinska problem till att vara delaktig i träningsprocessen.
En av våra stora utmaningar är att den medicinska forskningen, med all rätt, bedrivits på en population som inte på långt när har samma profil som våra elitidrottare. Därför är förståelsen för träningsprocessen och fysiologin under ansträngning helt avgörande för oss som arbetar inom idrottsmedicinen.

VINNA MEDALJER
Mitt uppdrag som idrottsmedicinare är att hjälpa våra idrottare att vinna medaljer samtidigt som jag behöver säkerställa att det görs på ett medicinskt säkert sätt. Dessa två målsättningar är inte sällan svåra att förena och man ställs ofta inför etiska och moraliska dilemman.
Två för mig viktiga grundfundament inom idrotts­medicinen innebär att varje medicinsk åtgärd skall syfta till att normalisera en funktionsnedsättning samtidigt som man inte riskerar att individen får framtida men.
Elitidrott är ingen friskvård och träning/tävling med smärta är vanligt, att tolka vilken typ av smärta som man kan träna/tävla med eller leder till förvärrad skada tar många år att lära sig hantera. Inte sällan ställs man inför svåra beslut, speciellt inför stora mästerskap när man skall bedöma om idrottaren kan delta eller inte.

BRA RELATION
En viktig förutsättning i mitt arbete är att ha en bra relation till tränaren, den information jag får från dem är ovärderlig då de ser idrottaren i sin vardag och kan fånga upp ett förlopp. Samtidigt behöver ansvarsfördelningen oss emellan vara tydlig, mina medicinska beslut är de som gäller och jag måste lita på att tränaren stöttar dessa beslut.
Jag glömmer aldrig orden från en tränare när vi hade en sådan diskussion och som på ett bra sätt belyser miljön jag verkar i ”Jag kommer aldrig ifrågasätta dina beslut, säger du att en spelare inte ska spela, så spelar den inte. Men jag vill inte veta av någon d-a säkerhetsvila för får vi stryk fyra matcher i rad har jag inget jobb kvar.”
Normalt sett har vi inga problem med att ställa diagnos och initiera adekvat behandling. Utmaningen ligger i det vi kallar ”return to play”, dvs när kan individen återgå till träning och/eller tävling. Att hantera ångesten hos idrottaren som tvingas avstå träning är ofta den största utmaningen i rehabiliteringsprocessen.
Då vi är en viktig del i den prestationsmiljö idrottaren verkar i behöver vi inom idrottsmedicinen ta ett stort ansvar över den roll vi har, jag tycker att det generellt har skett en medikalisering av idrotten där ett problem är att vi får eller tar för stor plats i träningsprocessen, jag tänker framförallt på rehabiliteringen av skadade idrottare. Ett av problemen vi behöver komma till rätta med är att inte binda upp den aktive till en terapeut för starkt. Jag har sett många exempel där idrottaren invaggats i en tro att utan en viss terapeut kan jag inte prestera. Då har man som terapeut misslyckats med sitt uppdrag.

IDROTTSHJÄRTA
Med jämna mellanrum hemsöks jag av tvivel kring att vara en del av idrotten, inte minst när medicinska landvinningar används för att på ett otillbörligt sätt höja prestationsnivån hos elitidrottare. I dessa stunder blöder mitt idrottshjärta och mörka tankar kring idrottens plats i samhället uppsöker mig. Dessa tankar skingras oftast bäst genom att följa min nioåriga dotter Elsa till en fotbollsmatch eller ringa till någon av de många före detta elit­idrottare jag haft förmånen att arbeta tillsammans med. Jag är övertygad om att idrotten fyller en viktig funktion för hela befolkningen då vi har skapat ett samhälle som innebär att vi rör oss allt mindre. Att som idrottsmedicinare kunna hjälpa motionären att återgå till ett aktivt liv är för mig lika viktigt som att läka en idrottare så att den ges möjlighet att vinna en olympisk medalj.
Vi som verkar inom idrottsrörelsen har ett stort ansvar att vara en viktig kraft i samhället, framförallt för att våra barn och ungdomar skall ges möjlighet att uppleva rörelseglädje. Där har vi ett stort och ovärderligt arbete att utföra.

Per »Pliggen« Andersson
Överläkare och Verksamhets­chef,
GHP Idrottscentrum
Läkare Sveriges Olympiska Kommitté
Ansvarig läkare Svenska Längdskidlandslaget