Monica – ett äkta eldsjälsproffs
FALUN
Monica Sundin är född med idrott i blodet. Nästan hela hennes 56-åriga liv har handlat om idrott och speciellt kärleken till friidrott.
När andra barn en lördagskväll tittade på barnprogram kollade vi på andra halvlek på engelsk fotboll. Det var Tipsextra som gällde. Vet inte hur många gånger jag och brorsan (Rickard) somnat till rösten från Lars-Gunnar Björklund. Idrott var viktigt, säger Monica.
Uppväxt i en riktig idrottsfamilj. Dotter till friidrottslegenderna Kurt och Barbro Sundin.
Mamma tränade de yngre adepterna och pappa var ledare i hela 41 år i Falu IK friidrott. Men de gillade all idrott. Konståkning en sen vardagskväll var lika viktigt som friidrott.
Att ärva idrottsintresset var liksom givet. I över 26 år har Monica, minst fyra gånger i veckan, tränat de yngsta förmågorna i Falu IK friidrott.
En mer kvalificerad kandidat till Sport i Dalarnas eldsjälspris än Monica Sundin går knappast att hitta.
Dotter till hela Dalarnas Mr och Mrs friidrott var manegen krattad för en egen friidrottskarriär.
Jag älskade friidrott och det var så, så roligt. Tänk vad mycket man upplevt och vad många kompisar man har i både Falun och hela landet. Friidrotten är onekligen kamratskapande, säger Monica.
Hur bra var du då?
Alltid svårt att bedöma. Jag hade väl min storhetstid vid 12-års ålder. Sprang 60 och 100 meter samt hoppade längd, säger Monica utan att nämna någon speciell framgång, men till slutet släpper hon loss.
Jag minns speciellt en Buster Cupfinal på Stockholms Stadion den 2 oktober. Jag hoppade för första gånger över fem meter i längd. 5.01 det var stort.
Monica är en omtyckt ledare och ledarfilosofin kommer till stor del från föräldrarna.
Pappa var driven och mamma hade de mjuka värdena. Jag har nog fått en mix. Jag vill att saker och ting skall bli gjorda. Men lika viktigt är att alla trivs och är justa mot varandra. Det gäller att skapa en fin miljö, poängterar Monica.
Jag vill även påpeka att jag aldrig någon gång reflekterat över att mina föräldrar var min tränare. De har aldrig särbehandlat mig och brorsan. Så skönt att känna. Alla skall få samma möjligheter.
Det sistnämnda är oerhört viktigt för Monica. Sedan några år tillbaka har Monica tränat en av parasportens mest lovande Ellen Westling.
Jag får ståpäls när jag tänker på hennes utveckling. Som 6-åring höll hon för öronen när startpistolen small. Hon var närmare 30 meter efter de andra i mål. Idag går hon i nian och har en fantastisk utveckling. Vilket löpsteg och vilken tjej, säger Monica med inslag av både stolthet och beundran.
Hon har aldrig gett upp, varit en i gruppen och vi har aldrig behandlat henne annorlunda än de andra i gruppen.
Ellen ligger Monica varmt om hjärtat.
Stipendiet från Sport i Dalarna skall gå till Falu IK friidrott parasport och Ellens fortsatta karriär. Hon har sikte på Paralympics i Paris 2024 eller 2028 och observera med mig på läktaren, säger Monika.
Ellen hade aldrig varit där hon är idag om hon bara tränat med paraidrottare. Moroten att vara lika bra som andra i gruppen är en stark drivkraft. Lika viktigt har hennes föräldrar varit. Linda och Tony gör ett jättejobb.
Detsamma säger de om Monica och hundratals andra ungdomar som hon tränat.
Och till slut ger Monica ett löfte.
Jag tänker hålla på som ledare ett bra tag till. Att träna barn är helt fantastiskt. De tar inte energi, de ger energi.
Text och foto: PEO KARLSTRÖM
