Sune Bjurman drömmer om svunna storhetstider
ORNÄS
– Tjejer är roligare att ha att göra med. För de visar mer känslor.
Levande legenden Sune Bjurman får något drömskt i blicken när han ser tillbaka på sin roll som fotbollstränare i Ornäs BK.
Den minnesgode fotbollsälskaren erinrar sig säkert de goda åren 1985 till 1993. Med Sune vid rodret tog sig ett glatt gäng fotbollsspelande tjejer från division fem till division ett på sex år.
– Första gången vi gick upp i näst högsta serien, dåvarande division ett, var 1989. Möjligen gick det lite för snabbt då vi åkte ur direkt. Men vi tog oss tillbaka igen ett par säsonger därefter, berättar Sune och bläddrar i ett av sina många tidningslägg.
ORDNING OCH REDA
Och han har inte bara gamla tidningslägg att tillgå när han känner för att nostalgidrömma. Karl´n har alltid prioriterat ordning och reda, vilket alla egenhändigt handskrivna gamla statistikböcker vittnar om.
Sune har en hel friggebod full av tavlor och minnesskrifter om sin tränarkarriär.
– Titta här, säger han, pekar på ett axplock av gammal träningsstatistik och fortsätter:
»Vilken träningsflit, alla var med, hela tiden och missade någon spelare en träning eller match, berodde det på sjukdom. Tjejerna var fruktansvärt lojala med varandra och även med mig.«
SAMMANHÅLLNING
Sune, ler, och fortsätter:
– Under alla mina år i Ornäs var det nog bara två eller tre spelare av tjugofem som bytte klubb. Det var en enorm sammanhållning och det var det som gjorde att jag fortsatte år efter år.
Du blev lite av en banbrytare när du som herrtränare valde att satsa på spinnsidan. Det var ju inte så vanligt att män tränade tjejlag på den tiden. Kommentar?
– Ja, det var många som undrade hur fasen jag skulle klara av att hantera alla damer, svarar han och skrattar.
– Det var många som var nyfikna och det var till och med folk och kollade våra träningar. Täpp-Erik, Gunnar Bjurman och ”Dansken” var alltid där och kikade, erinrar han sig.
Många gillade Ornäs fotbollssaga och folk vallfärdade till matcherna. Ingen ville missa detta segertåg som krossade alla lag.
»Vi vann 44 tävlingsmatcher i rad, avslöjar Sune stolt.«
– Och när vi, som division två-lag, mötte allsvenska Mallbacken i svenska cupen var det 1500 personer runt IP.
Du har tränat många duktiga spelare. Men om du, här och nu, bara får nämna fem spelare som betytt lite extra, vilka väljer du då?
– Ojdå, då får det bli Ulrica Pohly, Lotta Andersson, Rosie Marie Larsén, Ingela Jansson och Maria Källström.
Och vilken var den absoluta höjdpunkten?
– Då vi besegrade Visbylaget Dalhem och blev klara för division ett.
Varför gick det så bra för er i Ornäs BK?
– Jo det ska du veta! Vi hade aktiva, tränare, ledare och styrelsefolk som alla jobbade efter samma röda tråd och visade respekt för varandra.
Vad har varit roligast under klubbens glansperiod?
–Faktiskt träningarna, då det var så mycket folk som kom och tittade.
Som sagt, du verkar ha gillat tränarrollen?
– Jag ångrar ingenting. Jag har gjort mycket egna uppoffringar. Men om jag hade lagt ned all den tid som jag la på att vara tränare för att istället bli politiker så hade jag nått högt där. Men jag tror inte att jag varit gladare, svarar han och skrattar.
– Dessutom hade jag en tålig fru som lät mig hållas. Och hade jag tänkt på pengarna hade jag definitivt varit någon annanstans.
Hur ser du på framtiden och intresset för fotboll?
– Samhällsklimatet hårdnar tyvärr. Nyhetsprogrammen brukar spegla 28 minuter av elände och två minuter av dåligt väder.
– Men vi behöver fotbollen. Även i Ornäs.
– Jag är glad över att så många har fått se fotboll på en hög och bra nivå tidigare. Och det skulle vara kul om det vi upplevde under åttio- och nittiotalet kunde upprepas, svarar Sune Bjurman och fäller igen tidningslägget för den hår gången.
Text och foto: PER-ÅKE GRANLUND
