Tioårsminnen från Stellan – ”Möten jag aldrig kommer att glömma”

DALARNA. Som pensionär fick jag plötsligt chansen att skriva i en tidning som hette Sportmagasinet (idag Sport i Dalarna).
 Bensinen var inte slut i tanken, och här fick jag en ypperlig chans att fortsätta skriva.
 Så jag debuterade 2011 i nummer 2 av tidningen med ett reportage om Jan Simons och Rolf Hammar som berättade hur livet blev ” när strålkastarna släckts ” och de inte längre satt med telefonluren i örat dagarna i ända och alla meddelanden på skrivbordet.

Det kan bli väldigt tyst. Jag tror jag aldrig sett så många lappar som på Jan Simons bord på Mora IK:s kansli och Rolf Hammars i Vasaloppets hus. Men de hade koll på allt. Och då menar jag allt. Och jag undrade hur många möten de suttit i. Alltför många tror jag de svarat.
 Jag hade egentligen tänkt göra det här reportaget för min gamla tidning Dagens Nyheter där jag arbetade i 37 år. Men det här blev ett mycket bättre forum. Speciellt som jag haft förstånd nog att flytta till Dalarna.

FÖRSTUMMAD
Jag satt förstummad när jag hörde Jans och Rolfs berättelser, och allt de varit med om. Det känns tungt att Jan inte finns med oss längre.
 Jag minns också när vi träffade 91-årige ” Grytan ” i Limedsforsen. I Sixten Jernbergs museum.
 Grytan vars namn var Lassar Stig Eriksson hade under årets lopp genomfört 85 maratonlopp, bland annat Iron Man på Hawaii, en nätt liten övning på femton timmar där man efter att ha simmat, cyklat i arton mil avrundat med ett löpningens maraton på 42 kilometer.
 ”Grytan”, ja namnet fick han efter målgång i Vansbrosimningen. Det var så kallt när han kom upp ur vattnet att han hoppade i en gryta med varmvatten. Vansbrosimningen hade han genomfört 50 gånger, sista gången vid 81 års ålder. Han hade åkt Vasaloppet 41 gånger, genomfört Lidingöloppet 35 gånger, cyklat Vätternrundan 33 gånger. Tävlingar som ingår i den svenska klassikern. Den hade han genomfört 26 gånger.
 I flera år efteråt pratade Jan Simons hänförd om det här mötet: Minns du när vi var i Lima och träffade Grytan? Det var häftigt, det glömmer jag aldrig.
 Apropå Simons. Tillsammans med Nubben Andersson ordnades ett möte mellan de gamla antagonisterna Mats ”Tuppen” Lönn i Mora IK och Olle ”Mapa” Sjögren i Leksands IF. Det sas att delar av publiken kom till mötena Mora-Leksand bara för att de visste att snart ryker ”Mapa” och ”Tuppen” ihop. De tålde tydligen inte varandra. Naturligtvis överdrivet. Enligt Olle Öst hade de båda rykt ihop en gång när de spelade i samma lag (Dalarna).
 Mötet vid Simons sommarstuga vid Siljan mellan ”Tuppen” och ”Mapa” gick trögt i början. Nej, inte var vi ovänner, det var bara vad tidningarna skrev. Så lät det i början.
 Men så började ”Mapa” berätta att han i ett byte i Smidjegrav i samma anfall lyckades tackla både Kjell Eklind och ”Mapa” så de blev liggande. Hade någon haft en bössa bland åskådarna hade han väl skjutit mig. Och så var det han med den där Orsadialekten, honom tryckte jag också till. Och ”Tuppens” röst hördes överallt i korridoren. En gång hade vi domaren med oss i bussen från Leksand till Mora. Han var Leksing. Han sade att öppnar ”Tuppen” munnen så åker han ut.
–Jag minns skrattade ”Tuppen”. Jag hann knappt öppna munnen så åkte jag ut på tio minuter.
 Hemma hos Simons hade vi också en träff med NHL-stjärnan Mattias Ekholm. Det var ett reportage om Mattias och Filip Forsberg som gått till final i NHL med sitt Nashville Predators. Mattias berättade inträngande och ganska roligt om episoder i NHL och även om tiden i Mora IK. Samtidigt märkte jag med vilken respekt han mötte Jan Simons
 Och Janne Simons påminde när en ung Mattias skulle förhandla om att spela med Mora IK:
 Mattias är den ende spelare som haft mamma med vid förhandlingen.
 Jag gömmer heller inte mötet med tvillingarna Christer Abris och Tommy Abrahamsson hemma hos Christer. Det blev som väntat ett möte med mycket skratt och gamla minnen. Men också med en del allvar. Tommy berättade om hur han under en fisketur på Bottenhavet brakade igenom isen. Det var panik innan han tog sig upp till ytan.

”DE HAR LIKA DÅLIG MÅLVAKT”
Jag frågade Christer om det var sant det där att han som tränare sagt till sina spelare: Det är lugnt grabbar, de har lika dålig målvakt som vi. Nej, sa Christer. Jag har hört det där. Men det var en annan spelare i vårt lag som sa: De har ingen målvakt de heller.
 Det blev mycket Leksand det här. Och mera blir det när jag minns mötet med Lars ” Nubben” Andersson i Tegera. Han är numera en fantastisk annonsförsäljare för vår tidning. Det räcker tydligen bara att han visar sig så får han kunder.

MORA-NISSE
Jag hade också äran att komma hem till Mora-Nisse i Östnor, jag tror det var knappt en månad innan han avled. Jag visste att han fått en champagneflaska av en hänförd åskådare efter sitt OS-guld på femmilen 1948 i St Moritz. En flaska Nisse skulle öppna vid högtidligt tillfälle. Det har funnits några eller rättare sagt många tillfällen men flaskan fanns kvar sommaren 2012. Mora-Nisse visade oss flaskan.
 Med hjälp av dottern Marianne gjorde sig Nisse förstådd och när vi frågade om han hade något speciellt pris kvar i huset så hämtade han en gammal tändstickask. Jag tittade förvånat men så fick jag förklaringen. Den asken var från SM i Östersund 1943. Där fick han sitt finaste pris. Vid SM-dansen mötte han Ulla-Britta som sedan blev fru Karlsson i Östnor.

STENMARKS FÖRPACKNING
Minnesvärt är också mötet i gamla Jofas lokaler med Johnny Martinsson och Sture Mattsson. De berättade att de en gång skickade en Jofahjälm till Ingemar Stenmark. Den kan vara bra att ha när du åker. Efter några år frågade de Ingemar att nu när han slutat kanske de kan få tillbaka hjälmen som minne.
 Visst. Hjälmen kom från Ingemar. Men rakt upp och ned. Ingen kartong, inget omslagspapper. Bara hjälmen. Adressen till Jofa var skrivet på en lapp inne i hjälmen. Men den kom fram.
 Ett härligt minne är också utanför Stora Tunas lokal i Skräddarbacken i Borlänge. Ett möte mellan skogens drottningar Annichen Kringstad och Tove Alexandersson.
 Jag sade till Tove att jag som har så dåligt lokalsinne kunde ha stor hjälp av dig om jag som vanligt går vilse i exempel en storstad.
 Det skulle aldrig gå, sade Tove. Jag har själv extremt dåligt lokalsinne.
 Kan det stämma tänkte jag. Hon är ju världens bästa orienterare. Men det kanske är en helt annan sak utan karta och kompass.

REDAKTÖREN KAN VARA RELIGIÖS
Till sist vill jag delge er ett minne från mötet hemma hos Särna Hedlund. Det var under min tid på DN. Men jag berättade det också i Sportmagasinet.
 Särna Hedlund sa inte så mycket i början, men så kom samtalet igång intensivt och han eldade upp sig mer och mer och började dunka näven i köksbordet. Och en och annan svordom osade och kryddade berättelserna. Då blev hans hustru Anna förskräckt, la handen på hans arm och sa:
 Svär inte så Per-Erik. Redaktören kanske är religiös.
Det här är ett litet axplock under mina tio år i Sportmagasinet och Sport i Dalarna. Numera nöjer jag mig att skriva om mina minnen från sexton olympiska spel. Och här har jag stor hjälp av illustratören Hans Jax. Han blir bara bättre och bättre.
Visste ni förresten att han är en av sex spelare i Leksand som var med alla fyra gånger klubben vann SM-guld. De övriga fem är Mats Åhlberg, Dan Söderström, Ulf Mårtensson, Roger Lindqvist och Gunnar Andersson.
 Jag tänkte, det kunde vara kul att veta.

Text: STELLAN KVÄRRE
Illustration: HANS JAX