Så minns vi Bernts OS-bragd. »Jag har cyklat 75.000 mil«

I förra numret av vår tidning berättade jag om min första olympiska guldmedaljör under mina sexton OS för Dagens Nyheter. Det handlade om den märklige pistolskytten Ragnar Skanåker. I det här numret skall jag berätta om min största OS-upplevelse.

Allt som hände före, under och efter cyklisten Bernt Johanssons sagolika OS-guld sommaren 1976. Plus en inblick i hur märklig en OS-upplevelse kan bli ur en reporters perspektiv. Men först till juni 1975 på Sollerön.

Det drar ihop sig till spurt i det klassiska Solleröloppet på midsommarafton. Tre svenska stjärnor är loss, landslagsåkarna och världsmästarna (i lagtempot året innan), Bernt Johansson, Sven-Åke Nilsson och Tord Filipsson.

Det är mer än en spurt och att som pris erövra den åtråvärda ”gubbstolen”. Det är också ”märkeskrig”. Bernt som vinner kör på franska märket Peugeot, de övriga två på svenskt cykelmärke.

ALLTID GLAD
Vi stod där i backen upp mot kyrkan och applådera artigt den glade segraren. Ja, Bernt ser alltid glad ut. Men det som hände på Sollerön var en stilla bris vad som skulle hända året efter i Montreal. Ett drama en måndagskväll i juli på bästa TV-tid. Första OS-veckan hade varit ljummen ur svensk synpunkt.

Men nu brakade det till. Det var dags för start i Montreal. 4 timmar, 45 minuter och 52 sekunder senare var Bernt Johansson från lilla Tidavad utanför Mariestad en världskändis. Och livet förändrades.

– Ja, i allra högsta grad. Från att ha fört en ganska anonym tillvaro (nåja) drogs jag in i rampljuset. Det är egentligen fantastiskt hur en enda tävling kan förändra mitt liv. Jag hade förmodligen slutat som cyklist om det gått lika dåligt nu som det gjorde för vårt lagtempolag några dar tidigare (sjua). Jag hade ändå cyklat i sex år och det kunde räcka.

Men nu blev det dessbättre inte så. Bernt blev framgångsrik proffscyklist i fyra och ett halvt år och var bland annat totaltrea ett år i Giro d´Italia och med två etappsegrar. Plus mycket annat. Ja väldigt mycket annat.

Jag frågade Bernt för en tid sedan om han visste i hur många mil han suttit på cykeln under träning och tävling. – Jag skulle uppskatta det till 70.000 mil.
70.000 mil!!!

ALDRIG ÖM I BAKEN?
Och inför OS i Montreal gjorde jag en stenhård satsning då jag fram till våren tränade 15 mil, sju dagar i veckan. Det spelade ingen roll om det var regn, hård blåst, snöfall, jul eller nyårsafton. Det skulle bli 15 mil. Det var i den vevan som en förskräckt gumma på skaraborgsslätten utbrast när hon såg Bernt komma cyklande för femtielfte gången:

– Tänk att hålla på och cykla så där och inte ha något ärende. Blir han aldrig öm i baken?

Men Bernt hade ett ärende. Han skulle vinna OS-guld. Han hade varit i Montreal på VM tidigare, visserligen brutit linjeloppet. Men banan passade honom tyckte han. Våren 2012 plockades Sveriges Televisions jury ut 25 klassiska ögonblick från sommar-OS som tittarna då fick rösta på. Så här gick det: 

• Bernt Johansson 1976.
• Stefan Holm 2004. 
• Usain Bolt 2008. 
• Bob Beamon 1968. 
• Anders Gärderud 1976. 
• J-O Waldner 1992. 
• Carolina Kluft 2004. 
• ”Black Power”-manifestationen 1968. 
• Carl Lewis (fyra guld) 1984. 
• Cathy Freeman 2000.

Christian Olssons överlägsna guld 2004 och Agneta Anderssons och Susanne Gunnarsson guld tillsammans 1996 hamnade först på 23:e och 24:e plats.

Jag hade Bernt Johansson som inneboende i Älta utanför Stockholm i ett och ett halvt år. Människor vi mötte kom fram och berättade för Bernt var de befann sig när han vann och hur de upplevde det. Och många kom fram och tackade.

Vi glömmer aldrig det dramatiska slutet på OS-loppet. 1,5 kilometer kvar. Bernt som faktiskt dominerat loppet rycker i den 2,5 kilometer sista tunga backen. Ja, det var tre ryck. Två italienare, en fransman, en tysk, en polack, en ryss och en amerikan jagade bakom. De blev alla överrumplade. Bernt hade hört italienarna snacka om solo. Aha, någon av dem skulle satsa och komma iväg. Bättre att förekomma än förekommas tänkte Bernt. Jag fick ett försprång på 10–15 sekunder. Nu orkade jag inte rycka mera (och inte någon annan heller). Höll bara ett jämnt tempo in i mål.

SOM EMIL I LÖNNEBERGA
Ja, ni minns tevebilderna med MC-poliserna som en flock bakom Bernt. Det soliga leendet. Han såg ut som Emil i Lönneberga efter ett lyckat hyss.

– Det var det ju också. Jag tänkte bara att nu måste jag i mål så fort som möjligt. Den starkaste känslan för mig var just i sista backen uppför där jag kände att de inte orkade hänga med. Nästan mer än då jag närmade mig mållinjen.

Och så här var det att vara på plats. Jag ville göra ett förhandsreportage inför OS-loppet. Hemmaredaktionen var måttligt intresserad, det hade ju gått så dåligt i lagtempot. Ja, men vi har en svensk som kan skrälla, han heter Sven-Åke Nilsson, sa jag. Jag vill skriva om honom. Okej då, men det är bråttom, vi går snart i press.

Jag ringde svenska förläggningen. Där svarade Bernt Johansson. Har du Sven-Åke där? Nej, men han kommer snart. Vi har precis kommit tillbaka från träning. Ring om tio minuter. Nytt samtal. Bernt svarar igen. Nej, ingen Sven-Åke syntes till. Och nu började det bli ont om tid. Okej då, Bernt. Vad har du för OS och VM-meriter?

– Jag, sa Bernt. Jag bröt OS-loppet 1972, blev sjuk till VM 1973, bröt VM 1974 och bröt VM 1975.

Då fick jag min lysande idé. Här snackar alla om att vinna medalj, helst guld. Här har vi en cyklist som ännu inte kommit i mål i ett VM eller OS. Alltså ringde jag in min story om Bernt som aldrig kommit i mål, men när han gör det så vinner han bergsäkert.

Artikeln kom in, hårdvinklad att Bernt kör för guld (ja det gör väl alla), men jag tänkte att det här blir jag väl idiotförklarad för. Jag blev inte idiotförklarad. Jag blev geniförklarad av mina chefer. Hur kunde du ana det här: Tja, sa jag. Man måste ha litet koll på läget.

Det märkliga var att jag aldrig berättade det här för Bernt när han bodde hos mig. Men när han sedan fick veta skrattade han gott: Du var inte alls fel ute med Sven-Åke, Han var ju VM-tvåa året innan och var i mycket bra form under OS-året.

TACK VARE EHRENMARK
Själv blev jag mest nervös när Bernt kom i mål som vinnare. Hur skulle jag hinna ringa in mina texter (det här var före mobiltelefonerna som arbetsredskap). Före deadline. Jag lyckades närmast bryta mig in förbi vakterna vid målet, jag hade lyckligtvis en gul t-shirt, samma som landslagsledning, men min var en handboll på. Jag stod strax bakom mållinjen och intervjuade Bernt. Ingen hindrade mig, allra minst förbundskaptenen och tidigare landslagscyklisten Curre Söderlund. Han var ju min hyresvärd i Huddinge utan-för Stockholm. Det var han som lärt upp mig.

Nästa steg var ännu värre. Långa köer vid telefon-kioskerna. Cykel är mega-stort i Europa och de flesta länderna hade samma pressläggningstider. Inte en chans att jag hinner fram tänkte jag tills jag fick se min kollega, den kände kåsören och författaren Torsten Ehrenmark stå i en hytt och prata.

Han vinkade åt mig att komma in. Jag passerade en hel kö av svärande italienare, spanjorer och allt vad det var. Torsten hade helt enkelt hållit upp en telefonlinje åt mig och kallpratat med Stockholm. Problemet var att Torsten var nästan större än telefonkiosken, och att han skulle kunna baxa sig ut, genomvåt av svett samtidigt som jag skulle in och vi inte tappade telefonen och linjen till DN var ett under. Det gick bra, Jag hann få in texten med en marginal på åtta minuter. Kunde du inte ringt tidigare sa en sur kollega i Stockholm.

Det var då jag bestämde mig för att ta en rejäl whiskey med Torsten Ehrenmark när vi kom tillbaka till presscentret inne i Montreal. Den tycker jag att vi förtjänat. Jag tror vi tog två, kanske tre.

När jag besökte Bernt hans första proffsår på en plats som hette Marina di Pietrasanta råkade jag säga: Det är ju bara fem mil från lutande tornet i Pisa. Det skulle vara kul att få en bild med laget i den miljön.

– Inga problem sa Bernt och cyklade ned med hela laget till Pisa för en bild och var tillbaka tio mil senare.

Nej, Bernt Johansson är så långt ifrån divalater man kan komma.

Text: STELLAN KVÄRRE.
Illustration: HANS JAX